Mitt livs historia – varför jag blev som jag blev

Hundra inlägg! Detta firar jag med att ge dig mitt livs historia. Vad fan kan Mangan ha att berätta som är så jävla kul?

När jag gick i grundskolan var jag lite av en ensamvarg. Jag ägnade dagarna till att skriva och filosofera över livet. Jag brukade stänga in mig på mitt rum och sitta vid mitt skrivbord, skriva och lyssna på Billy Idol. Jag älskade mitt skrivbord! Mamma uttryckte sin oro över att jag alltid där satt instängd på mitt rum. Har du inga kompisar? frågade hon. Jo, svarade jag. Hon förstod inte varför jag hellre ville sitta för mig själv, ifred från allt och alla. Fast hon förstod precis, hon var bara rädd att jag var utanför men det var jag inte.

Det började med att jag skrev för hand, den klassiska stilen – penna och papper, en bortglömd konst bland dagens unga. Sedan fick jag en skrivmaskin, ni vet en sådan där man får använda kraft till att slå ner tangenterna. Jag skrev mycket på den maskinen. Jag minns fortfarande hur den såg ut och i vilken slags väska den kom i; ljust brun med skrovlig yta. Jag minns vilka band som satt i den, hur den doftade, hur den lät, vilken teckensnitt den hade. Smatter, smatter! Undrar om mina föräldrar någon gång tröttnade på det där eviga smattrande ljudet?

När jag var runt tretton år fick jag en elektrisk skrivmaskin. Elektrisk! Den hade ett härligt ljud när man skrev, liksom ett dovt dock, dock, dock. Den kunde till och med sudda! Tekniken visste inga gränser! På den tiden (nu låter jag gammal, eller hur?) så fullföljde jag sällan de noveller jag skrev, jag var bara glad jag fick skriva, alltid om vampyrer, såklart!

Och skrev, det gjorde jag!

Mina föräldrar började lämna mig ensam hemma när de åkte till landet när jag var runt tolv-tretton år gammal. Himmelrike för den ensamhetstörstande! Jag kollade alltid på film, helst skräck och bara njöt av livet. Jag älskade dessa helger! Skräck har alltid fascinerat mig, skräcken som letade sig in i under mitt skinn: Terror på Elm Street, Poltergeist, Fright Night, The Lost Boys, The Thing, Alien och många fler.

freddy-krueger-wide-wallpapers-dekstop

Sedan kom tonåren, Med den följde ett begär av att socialisera mig, skrivandet fick stå tillbaka. Jag drack hellre folkpiss, hängde i parker och åkte moppe. Antar att det är det som kallas ”tonårsrevolt”.

Det skulle dröja 26 år (!) innan jag skrev något igen. Livet kom emellan, alla måsten, men drömmen fanns alltid där, att någon gång skriva en bok. Saker och ting brukar stanna vid drömmar, det är något man säger till sig själv; någon gång ska jag… Och livet rinner sakta mellan ens fingrar, tills sist ligger man där på sin dödsbädd, gammal och grå (förhoppningsvis) och ångrar allt man inte gjorde. Du har hört det förr.

När jag var runt 30 år hade jag en dröm. När jag vaknade den natten tänkte jag Wow! Och jag skrev ner den. Det har aldrig hänt att jag skrivit ner mina drömmar, men där och då tänkte jag att detta måste jag skriva en bok om!

Åren gick. Idén låg där i byrålådan och hånade mig. Någon gång ska jag… ekade i huvudet på mig. Någon gång ska jag dö. Så är det. Det händer oss alla, går inte att undfly. Jag vill inte känna att jag ångrat något. Jag vill ha levt mitt liv fyllt av passion! Jag vill  ha älskat av hela min själ!

Så plötsligt en dag…

Jag gick en kurs på Komvux i Litterär gestaltning där jag fick lära mig skrivandets grunder. Tänk då att jag inte hade skrivit på 26 år. Att säga att jag var ringrostig är väl i underkant. Jag sa att jag efter den kursen skulle skriva min bok, ni vet idén som jag stuvat undan i min byrålåda och som bara väntade på att få dammas av.

Och damma av den, det gjorde jag! Jag dammade av den ordentligt, inte ett gnutta dammkorn finns nu kvar. Elva månader och elva dagar senare stod boken klar!

Känslan av att ha fullföljt en av mina största drömmar går inte att förklara! Varför har jag inte skrivit tidigare? Ja du, det frågar jag mig också. Jag tror att jag inte var redo förr, vilket jag var nu. Rätt läge i mitt liv, utan påverkan från yttre faktorer. Jag gick min egen väg och jag har aldrig ångrat en sekund!

Jag har vuxit enormt som människa och det har inte bara med skrivandet att göra. Jag är mycket gladare och mer tillfreds över livet som sådant. Än sedan om jag inte bor i ett hus ute i skogen som jag alltid velat? Än sen om jag inte har världens mest välbetalda jobb? Materiella saker betyder inte ett skit! Är man inte lycklig där man befinner sig just då, så hjälper det inte att jaga fantasier eller drömmar. Du kan inte hämta lycka utifrån, ingen annan kan göra dig lycklig om du själv inte är tillfreds med ditt liv, dina val, dig själv.

Allt som hänt i mitt liv fram tills nu har format mig till den jag är idag. Varenda minut, varenda sekund. Allt jag gjort, alla jag träffat. Så är det för oss alla. När jag får frågan vad meningen med livet är så hade jag förr svarat att man ska vara så lycklig man kan utan på bekostnad av djur och natur. Nu svarar jag att meningen med livet är att växa som människa. Bli en bättre människa idag än den du var igår. Hm, var har jag hört det någonstans? Minns inte, men det ligger mycket sanning bakom orden. Vad jag än gör, vilka jag än träffar försöker jag hela tiden tänka: Vad kan jag lära mig av det här? För på något sätt nystas alla livstrådar till slut upp och blir till ett långt snöre som formas till en cirkel. Min cirkel är på väg att slutas. Oerhört fascinerande!

Just nu tar inte skrivandet lika mycket plats i mitt liv. Jag skriver när jag känner för det, jag har just nu inga mål som jag brukar ha, ni vet, som jag tidigare skrivit att jag ska ha skrivit x-antal sidor innan det och det datumet. Jag är i en go with the flow-period just nu och det är förbannat skönt. Jag tar för mig så mycket jag bara kan – och samtidigt lära mig av det.

Vad jag vill säga är njut av livet som bara du kan! Bli en bättre människa, var inte som alla andra. Våga vara. Följ ditt hjärta.

Annonser

Konsten att skapa spänning

FB_IMG_1493735394251

Att skriva är egentligen inte så märkvärdigt. Allt som behövs är fantasi, vilja och de rätta verktygen. Har man de rätta verktygen så är skrivandet inte särskilt svårt. De rätta verktygen handlar om att veta vilka fallgropar man ska undvika (och även om man faller hejdlöst så kan man alltid ta sig upp igen), eller så handlar det om vilka knep man kan ta till.

Innan jag började skriva så tog jag en kurs i Litterär gestaltning. Här började jag bygga på min verktygslåda. Sedan läste jag Stephen Kings Att skriva – En hantverkares memoarer. En bok jag rekommenderar varmt! King tar i den här boken upp många bra och användbara tips i författandets ädla konst.

Den här verktygslådan bygger man hela tiden på. Jag kunde inte allt när jag började skriva och jag kan fortfarande inte allt, men jag lär mig och jag växer – hela tiden, min verktygslåda blir aldrig full.

Att skriva handlar egentligen om att sätta ett ord efter ett annat. Inga konstigheter. I detta inlägget kommer jag att gå in på hur man kan skapa spänning i sin text. Det finns lika många sätt som planeter i den stora vida rymden, jag ska berätta två av dem:

Det ena är att ha korta meningar. Ibland även enstaka ord. Exempel: ”Starka händer runt hans hals. Panik! Luft, han måste ha luft! Nu!” Detta gör att ögat läser snabbare, på så sätt ökas spänningen, än om jag hade skrivit: ”Seniga, starka händer om hans hals klämde allt hårdare. Paniken vällde upp inom honom som lava ur en pulserande vulkan, han kunde inte få luft, han kunde inte andas. Om han inte fick luft nu skulle han…” Ja, ni fattar.

Det andra sättet är att gå över till nutid (presens). Är hela boken skriven i nutid går detta såklart inte, utan den måste vara skriven i dåtid (imperfekt). Jag skriver alltid i dåtid. Själv har jag väldigt svårt för att läsa böcker som är skriva i just presens. Känns fel på något sätt, får inte alls den rätta känslan. De flesta böcker är skrivna i dåtid, kolla i din bokhylla så får du se. Exempel på dåtid: ”Han tyckte om glass.” Hade det varit nutid skulle det istället stått: ”Han tycker om glass.”

Det som är bra att skriva i dåtid är att man kan använda nutid för att höja stämningen. Läsaren är då med i exakt det ögonblick som det händer. Bästa sättet, vad jag har märkt, är att göra det vid tillbakablickar, där karaktären har varit med om något fruktansvärt. Här är ett exempel ur min första bok:

     Hon tittade ner i golvet och förberedde sig på att möta nästa minne. Hon svalde hårt och sa: ”När jag var tio år gammal var jag ute för att leka…”
     Hon hör inte mannen som attackerar henne bakifrån. En hand pressas över hennes lilla mun så att hon inte kan skrika. Lukten av sur fimp från hans fingrar tränger upp i hennes näsborrar, smaken av fimp får hon in i munnen. Fastän hon bara är tio år gammal förstår hon vad han är ute efter…”

Att gå över till nutid bör göras sparsamt, enligt mitt personliga tycke. Ett annat sätt att använda nutid är exempelvis i prologen, för att sedan går över till dåtid i när första kapitlet börjar. Eller varför inte nutid i epilogen?

Se så, hopp och lek! Verktygslådan fyller inte sig själv! 🙂

Jävla anamma!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur arg jag var. I samma inlägg skrev jag om min målmedvetenhet. Där och då bestämde jag mig för något, att inte låta det ta över mig. Idag insåg jag att jag har lyckats! Äntligen! Det har varit en lång resa, alldeles för lång. Nu befinner jag mig på en plats där harmoni präglar min tillvaro till fullo. Jag har tagit kontroll. Min hjärna har äntligen fått vila! Jag var nära på att bli galen, utbränd. Jag har tagit till alla medel för att ändra på detta. Jag tror att livet gav mig en sjuhelvetes prövning – för att testa mig. Intressant egentligen, när man tror att man inte ska ta sig igenom det. Att kunna tänka positivt när livet visar sig ur sin mörkaste sida. Gäller bara att ge sig fan på det! Gäller att veta vilka verktyg att ta till. Det har gjort mig starkare än någonsin! Jag tar dagen som den kommer. Jag flyter med och gör precis vad som faller mig in och jag njuter till fullo! Nu kan jag gå vidare med mitt liv.

22552476_2249649888594861_521126309070284836_n

 

Min värsta mardröm

FB_IMG_1486624725123

Sent igår kväll satte jag på Guns N’ Roses och funderade – länge. Mina tankar malde som en tuggande avfallskvarn. Och jag kom fram till en sak: jag måste göra det på mitt sätt, inte vad jag tror andra förväntar sig av mig. Förväntar. Vilket fult ord egentligen nu när jag tänker efter. Varför ska man göra vad andra förväntar sig av en? Vad är det för kul med det? Att rätta sig i det förbannade ledet. Det kommer jag aldrig att göra. Jag går min egen väg.

På min femte bok har jag skrivit en tjugo sidor. Dessa kommer jag nu knyckla ihop och kasta. Jag kommer att börja om från början. Jag kommer inte att skriva ur tredje person som jag tänkt, utan i första. Huvudkaraktären kommer att ha min personlighet, såvida inte den här karaktären bestämmer sig för att ta en annan väg. Och jag kommer att ändra dispositionen, en viss del kommer jag att behålla men nu kommer den att passa mig bättre. Anledningen till varför jag börjar om från början är för att det inte är jag att skriva i deckargenren. Så tråkigt att tiden stannar! Däremot är thrillers och rysare min grej. Får se i vilken genre det landar i, kanske i bägge?

Så nu har jag skrivit en A4-sida på den nya boken och kan äntligen säga att jag har hittat rätt. Den kommer att bli grym! Jag kommer att skriva om min värsta mardröm. Vilken den är kommer jag ännu inte tala om. Det jag kan säga är att det inte är vackert. Kanske inte för dig, men jag ska allt få dig att se det på mitt sätt. Du kommer att tycka att det är minst lika skrämmande som jag. Detta lovar jag dig.

Fortsättning följer…

Vilken är din värsta mardröm? Skulle du kunna tänka dig skriva en bok om den? 🙂

 

Tänk om…?

22281072_10155350150498347_285358058_o

Att en sån här liten jävel kan ställa till det! Har hört hisnande historier kring hur datorn har kraschat och allt arbetsmaterial gått förlorat! Allt! Bara att börja om från början igen. Eller hur? Det är då man ger upp och aldrig någonsin skriver igen. Jag hade gråtit blod. Därför sparar jag ner allt jag skriver. Tänk att förlora allt, i mitt fall fyra böcker, en sjuhelvetes massa dikter och massor av noveller! Vi pratar om fem-sex ÅR av anletes svett!

Sedan finns det ett annat scenario som jag blev varse om. Har tre usb-minnen och en hårddisk som jag sparar ner mitt material på ifall datorn kraschar. Så även på detta usb på bilden ovan. Tänk tanken på att tappa ditt usb och någon annan hittar det – allt man någonsin har skrivit, serverat på ett silverfat för den hungrige!

Jag vet att jag la detta minne i min jackficka. Helt bombsäker! Men jag kunde inte hitta det! Inte någon jävla stans! Vände upp och ned på allt. Puts väck! Fan! var det som genomfor mitt lilla huvud. Fan! Fan! Fan! Jaha! Det var det! Vad mer kan man göra än att acceptera förlusten och hoppas på att ingen annan hittar det?

Två veckor gick. Jag har tusen fickor på mina arbetsbyxor, stora som små. Igår körde jag ner handen i en av de mindre fickorna, och vad låg inte där då? Jo, mitt usb! Har inget minne om att jag lagt det där! Men där låg det! Lättnadens suck jag drog var djup.

Jag lärde mig en läxa – att sätta lösenord på alla mina dokument. Nu finns det inte ett enda av mina dokument som inte har ett lösen på sig. Kanske löjligt men återigen, vi pratar om fem – sex års arbete. Det är ett halvt decennium! Vi pratar om minst tusen sidor! Vi pratar om en jävla massa arbetstimmar. Vågar inte ens tänka på hur många.

Varför skriver jag detta inlägg? Jo, ha alltid ett konsekvenstänk. Tänk om datorn kraschar. Tänk om någon annan kommer över allt du har skrivit. Spara ner allt på backup. Och skydda med lösenord. Och se fan till att du minns dina lösenord!

Paralys

Sorry! Jag hade helt glömt bort! Jag hade ju lovat er att publicera en av mina noveller här. Novellen skulle handla om paralys och levande begravd och max vara fem sidor. Den blev tre. Inte mycket till disposition, vilket ger mer utrymme till fantasi. Givetvis blev det i genren skräck och med ett oväntat slut. Har en förkärlek till oväntade slut, det är då fantasin får komma till sin rätt.

Hoppas ni tycker om den! 🙂

Paralys
Svetten lackades i pannan på mig, en droppe rann längs tinningen och försvann bak i mitt hår. Jag försökte röra mig, mina fingrar, mina tår men det var lika svårt som att ta sig ur en tvångströja. Det borde inte vara några problem med att öppna ögonen, så varför var det då omöjligt? Jag drömmer, tänkte jag men det kändes inte alls som en dröm. Så insåg jag att jag hade hört talas om detta. Vad var det nu det kallades? Jag ville skaka på huvudet men det gick ju förstås inte. Jag ville skratta men det gick ju inte heller.
Just det, ja! Sömnparalys! När hjärnan vaknar före kroppen och man kan inte röra sig. Antingen det, eller… Nej, omöjligt, ingen visste, det var jag övertygad om. Eller?
Jag försökte samla mina tankar. Var det någon som lekte med mig? Jägaren blev den jagade.
Ännu en svettdroppe letade sig ner bakom mitt öra. Förutom mina dämpade och sträva andetag var det tryckande tyst. För tyst. Jag låg inte i min säng, så mycket var säkert, underlaget var för hårt för det. Lukten var torr, som jord och något annat.
Det här var löjligt! Jag hade ju gjort världen en tjänst men jag antog att den som drogat mig inte såg det på samma sätt, för nu var jag övertygad om att jag hade blivit bortförd. Det sista jag mindes var nämligen att jag hade somnat i min egen säng, och nu var jag här, var nu här var? Inget trevligt ställe i varje fall, så mycket var säkert. Andra skulle ha fått panik fast knappast jag, men så var jag heller inte som alla andra. Jag såg alltid objektivt på världen, jag var inte en del av den. Jag var över den.
Det började rycka i mitt lillfinger. Inbillning? Inte alls inbillning. Det ryckte verkligen, som tics. Jag försökte röra fingret och lyckades efter vad som kändes en evighet krafsa mot underlaget, jag kunde känna det lena tyget mot mina fingertoppar. Om nu tyget var lent, varför var då underlaget jag låg på hårt?
Fortfarande kunde jag inte öppna mina ögon men det gjorde inget, drogen var ändå på väg att släppa, bara en tidsfråga nu, och när den gjorde det skulle jag leta upp den som fört bort mig och ge igen. Tanken var mycket tillfredsställande.
Missdådare. Det var dem jag tog. De som förtjänade det, de som världen klarade sig utan. Jag såg till att de fick sina straff.
Mitt tillvägagångssätt var enkelt. Jag gav dem psykotropiska preparat som höll dem vid medvetande men paralyserade. Så när jag tog bort deras kroppsdelar, en efter en, var de vakna. De kunde inte röra sig, inte skrika, men de kunde känna smärta. Åh, denna härliga smärta! Smärtan visade sig alltid i deras ögon, denna gastkramande skräck.
Jag gav dem blodtransfusioner, höll dem vid liv under proceduren och efterlämnade tomma skal. Allt som fanns kvar när jag var färdig med dem var skinn och ben, jag skar bort viktiga muskeldelar från lår, vader, skinkor, armmuskler men även utstickande delar som penis, bröst, ögonlock, näsa och läppar. Så när de sedan hittades var de vid liv och i upplösningstillstånd, galna, och skulle leva så tills den dag de dog, vilket kunde vara i många år, sjukvården gjorde nämligen allt för att hålla dem vid liv. Djur avlivade man, inte människor. Av någon outgrundlig anledning ansågs människor ovärderliga.
Nu kunde jag röra handen, jag vickade på mina tår. Jag verkade i alla fall ha alla lemmar i behåll, det skulle den som tagit mig få ångra, sanna mina ord!
Jag lyckades till sist få upp mina ögonlock.
Kolsvart, inte en tillstymmelse till ljus. Fan också! Jag tog ett djupt andetag men luften var kvalmig, kvävande.
Jag började sakta återfå rörelseförmågan, snart skulle jag ta mig härifrån!
Jag lyckades nu lyfta min arm men den slog emot något ovan mig. Jag kände på dess yta och lät handen fortsätta ner längs sidorna. Nej, omöjligt! Jag fick svårt att andas, jag försökte skrika men allt jag åstadkom var ett kraxande som dämpades lika fort i det trånga utrymmet. Det började krypa i kroppen på mig, det gjorde våldsamt ont i bröstet, jag dröp av sur svett.
”Släpp ut mig!” skrek jag fastän jag visste att ingen kunde höra mig. ”Hjälp!” Jag var djupt besviken på min egen reaktion men jag kunde inte hjälpa det. ”Hjälp!” skrek jag igen. Ta det lugnt, andas. Tänk! Men jag kunde inte andas, än mindre tänka.
Jag bankade mot taket, pumpade upp och ner med hälarna till jag fick ont i dem, och det var då jag insåg att jag inte hade några kläder på mig! Jäveln hade tagit mina kläder! Fast jag hade ju somnat naken. Jag sov alltid naken.
Tänk, Johan, tänk!
Men allt jag kunde tänka på var hur jag låg instängd i en kista där luften var på väg att ta slut, två meter under jord. Jag skulle dö här, jag skulle… Nästan att jag kunna höra maskarna slingra sin väg genom jorden, snart skulle de slingra i mitt kött, i mina ögonhålor, utsvultna maskar, som ormar. Jag avskydde ormar!
Min mamma var troende. Hon trodde på Adam, Eva och Jesus och all den där skiten. Jag var fem år när hon första gången hade stängt in mig i skrubben i köket. Där fick jag sitta ensam i mörkret. Det spelade ingen roll hur mycket jag grät, hon skulle inte släppa ut mig förrän jag hade bett om syndernas förlåtelse. ”Johan”, brukade hon säga med myndig röst. ”Du vet vad som händer med olydiga pojkar…” Jag hade känt något där i mörkret, på min hud, i mitt hår. Jag inbillade mig att det var ormar.
Till sist släppte hon ut mig men det dröjde inte länge innan hon stängt in mig igen och igen och igen.
När jag var femton år gammal gav jag henne exakt vad hon förtjänade.
Jag stympade hennes kropp med den första bästa kniv som jag hittat i kökslådan, en som hon brukat skära kött med. Fast hennes ögon hade inte varit fyllda av skräck när jag stack kniven i henne, snarare av bedjan. Hon bad in i det sista. Jag hoppades hon brann i helvetet!
Skratt? Jag tystnade. Jag hörde i syne, syrebrist kan få en att inbilla sig konstiga saker.
Igen skratt! Den verkade komma från alla håll, högre, högre. Det stegrade tills det gjorde ont i mina öron. Jag slog händerna om dem.
”Sluta!” skrek jag. Har du någon gång skrikit i en kista? Trodde väl inte det. Det låter inte som skrik. Det låter som… skriket dämpas och förstärks på samma gång.
Jag blundar hårt…

… och slår upp mina ögon.
Jag låg fortfarande ner fast nu var underlaget hårt och kallt, återigen fann jag mig oförmögen att kunna röra mig, jag kunde inte ens blinka men jag kunde i alla fall andas lättare. Luft fyllde mina lungor som jag girigt drog i mig.
Jag befann mig i ett rum. Allt jag kunde göra var att stirra upp i taket och följa sprickorna i det med min blick, hörnen var täckt av klibbigt spindelnät, spindlar lika stora som strutsägg hängde i dem. Deras ögon tycktes enorma och verkade stirra på mig. Jag förstod inte hur jag ena sekunden kunde vara instängd, kippandes efter luft, och sedan vara här? Tankarna snurrade i huvudet på mig. Drömde jag trots allt? Det måste jag göra, så stora spindlar finns inte.
Det fördömda skrattet igen. Jag insåg att jag hade hört det förr, visst hade jag det men det var ju omöjligt! Fasan spred sig som trögflytande kyla inuti mina lemmar, jag ville skrika men inte ett ljud kom över mina läppar.
Ett välbekant ansikte, som ett tuggat russin, lutade sig över mig.
”Min son.”
H-hur?
Hon såg på mig med sina stålgrå ögon. ”Du är död”, sa hon. ”Det började brinna i din lägenhet och du kvävdes i sömnen av den giftiga röken.” Hon skrattade, detta förbannade skratt! Jag ville lägga mina händer om hennes ynkliga hals, klämma åt tills hennes ögon stod ut från sina hålor, jag ville sprätta upp henne, jag ville få henne att lida mer än någon annan. Men jag kunde inte röra mig. En spindel började röra sig mot mitten av taket, alldeles ovanför mig.
Hon tystnade, hennes blick hårdnade, ett flin över hennes tunna läppar. Hon lyfte sin hand, i den höll hon samma kniv som jag använt till att stycka hennes kropp med!
”Du har varit olydig, Johan. Och du vet vad som händer med olydiga pojkar”, sa hon och sänkte kniven i mig. Jag tappade andan av smärtan som fullständigt exploderade inuti mig. ”Och du…”, viskade hon strävt i mitt öra, smärtan upphörde för ett kort ögonblick. ”Välkommen till ditt alldeles eget personliga helvete. Jag ska ta väl hand om dig. Vi kommer att ha det sååå trevligt!”

FB_IMG_1471866411028

 

 

Den mörka sidan av mig

Jag skriver skräck och jag skriver rysare. Många av mina karaktärer är allt annat än guds barn under en stekhet sol. De är mördare och psykopater, galningar och onda. Det är spännande att ta sig in i huvudet på sjuka människor och annat övernaturligt. Jag vill se vad som får dem att ticka. Hur tänker de? Hur rättfärdigar de allt det hemska de gör? Inte lika kul att ta sig in i en ”normal” människas huvud, vad finns det där liksom, annat än normalitet? Fast det blir helt klart vad man gör det till.

Jag har analyserat mina karaktärer och har insett en sak som jag finner fascinerande, att oavsett om dessa är goda eller onda så innehåller de alla en uns av mig själv, vissa mer och vissa mindre.

Min karaktär Lilith är en av dem. Hon är en brutal mördare och hon är väldigt rationell. Hon har helt klart sitt sätt att tänka och rättfärdiga allt hon gör. Det är hennes sanning. Hon är lite som Dexter i det avseendet, hon dödar endast de som förtjänar det, men där tar också likheterna slut. När jag skrev boken insåg jag inte att jag använde mig själv som mall, förrän efteråt. Lilith är jag ända ut i fingerspetsarna. Hon är den mörka och extrema sidan av mig. Hade jag varit psykopat kanske jag också skulle gå ut på mördartåg, vem vet? Detta är den oförfalskade fantasin, den som tillåter en själv att bli en galen mördare.

Alla har olika sidor av sig själva vare sig man vill det eller inte. Inget är svart och vitt, utan allt består av en oändlig gråzon. Om situationen var den rätta skulle alla göra vad som krävs för att överleva. Jag tror att det inuti alla människor finns ett mörker som bara väntar på att få komma fram bara tillfället är det rätta. Det är vad jag tror. Se the Walking Dead så förstår du vad jag menar. Den visar vad människor gör för att överleva och det är inte alltid vackert.

Jag tycker om att använda humor hos mina karaktärer, igen speglar detta mig själv. Humor är viktigt i en annars så tråkigt värld (pratar om verkligheten), så länge den inte sårar. Humor kan ge karaktärerna ett djup. Det händer att jag använder humor i konversationer karaktärer sinsemellan. Om världen håller på att gå åt fanders, vad gör man för att inte själv gå under? Jo, man använder humor – i rimliga portioner, den får inte ta över. Om det är skräck, då ska såklart inte skratt vara den huvudsakliga ingrediensen, men den kan ge en viss krydda i rätt situationer. I alla fall i mitt tycke.

UGLY

Vengence is such an ugly thing, they say
But why does it feel like the only thing that makes me sane?
Or insane?
Either way it keeps me alive
You’ve damaged me and now I’ll destroy you
I’ll cut you and your damn soul into peaces!
This feeling keeps the cold inside
This is what I hide
See the blackness in my heart, it feels so good to watch you die
Yes, I seek revenge
What else could I do, when I fucking hate you!

FB_IMG_1471866155290