Dricka rom och röka…

Jag har under de senare åren känt mig oerhört stressad – stress över tentor, stress över att ha grymt mycket att göra på jobbet, stress de senaste två åren över att inte ha en fast anställning, stress över ha haft fem jobb på ett och ett halvt år, stress över alla måsten. Det har alltid funnits något som stressat mig och tankar som malt om och om igen. Och är det något jag avskyr så är det att känna stress. Det verkar vara väldigt vanligt det här med att känna stress. Många går in i väggen på grund av detta. Fruktansvärt att det ska behöva vara så!

Det var därför jag insåg att jag måste ändra mitt liv och framför allt ändra inställning till saker och ting – och skapa distans. Den här våren har jag levt för att jobba. Inte frivilligt förstås, men vi har stått inför en stor omorganisation och som vi alla vet så innebär detta mycket jobb, med betoning på mycket. Det har varit svårt att inte ta med sig jobbet hem, du vet, när man i huvudet går igenom allt man har att göra om och om igen. Om jag gör det först, så gör jag det sen, då blir jag av med det… Men det blir aldrig som man planerar för då kommer nästa grej som man inte hade räknat med. Typ så.

Jag insåg att detta inte var hållbart. Förändring måste till. I våras gjorde jag en del förändringar och jag gick bland annat en kurs i mindfulness i naturen och jag kan säga att det gav mig jättemycket! Jag har aldrig i hela mitt liv varit så fullständigt avslappnad som efter den dagen. Det gav mig de verktyg jag behövde. Och jag lovar, mindfulness är inte bara flum.

Och nu har jag hittat ett inre lugn. Inte bara tack vare kursen. Det viktigaste är att jag har skapat distans till allt det som har stressat mig, för jag var farligt nära att gå in i den berömda väggen. Nu har det blivit bättre. Alltså mycket bättre. Den senaste tiden har inget kunnat stressa mig, vare sig jobbet eller hemma, nästan så att jag har glömt av hur det känns. Det känns väldigt konstigt. Som att jag tar livet med en redig klackspark och jag ska göra allt för att hålla kvar vid den här känslan. Jag vaknar heller inte längre om nätterna utan vaknar utvilad på morgonen. Inte ens värmen påverkar mig som den brukar göra.

Även fast det stundtals skiter sig så vet jag att det alltid kan vara värre. Vad som än händer, vad livet än har i åtanke så känns det som att jag skakar av mig det och blickar framåt. Allt sker av en anledning och det tror jag på. Gud ska veta att jag har haft mina utmaningar men allt är som bortblåst. Borta! Puts väck! Kvar finns endast ett lugn som inte ens PMS kan förstöra. Jag har lärt mig om mig själv, varför jag tänker som jag gör, mina begär, hur jag fungerar och varför. Intressant faktiskt. Det handlar om att gå vidare, ta lärdom och växa som människa.

Det är en härlig känsla att veta sin styrka. Och sedan skrivande ovanpå detta. Finns inga ord. Skrivandet har alltid varit min räddning men det är först nu jag kan njuta fullt ut. I skrivandets stund har jag skrivit sexton sidor på min nya bok och fan vad jag är nöjd! Fem sidor har jag skrivit nu på ett bräde. I’m back! Och nej, jag känner inte alls något press av att prestera så många sidor jag bara kan. Orden bara kommer.

Det kommer inte att bli mycket skrivande de närmaste helgerna men det gör inget, det jag har inplanerat kommer att ge mig mycket glädje. Ser verkligen fram emot detta. En tripp till Varberg hägrar där jag ska bo på hotell Havanna, dricka rom och röka cigarr, och en till Tanumshede. Vad jag ska göra där förtäljer ingen historia, låt mig säga att det kommer att bli högst njutningsfullt.

Takten måste tystna och jag inser, jag vill inte dansa mer…

36820645_10156113283038347_4924398854922567680_n

Annonser

Det som inte lockar

Ända sedan jag återuppväckte Lilith har jag vid varje skrivtillfälle skrivit så fingrarna blöder. Länge har jag undrat varför jag inte har kunnat skriva mer än en halv sida åt gången. Jag undrar inte längre. Jag skriver lätt tre-fem sidor på ett bräde. Orden bara flödar ut och jag kan inte stoppa dem. Inte för att det är det jag vill, absolut inte! Det här är vad jag har längtat efter! Det är en jäkla känsla det här.

Den här boken kommer att bli grym! Jag känner det ända ut i fingertopparna – bokstavligt talat. Jag har så mycket idéer som bara väntar på att bli nedskrivna. Så länge jag har min dator, musik och mina pekfingervalsfingrar så är jag mycket tillfreds med livet. Det här är livet! Känns helt fantastiskt att veta att jag under semestern har ett skrivarprojekt som jag verkligen brinner för. Jag kommer att ha gott om tid att grotta ner mig i den här världen.

Jag var ute och åt på en mysig restaurang häromdagen. Jag och en vän pratade om vad jag hade för mål med skrivandet. Självklart finns det en inneboende önskan att kunna ge ut sina böcker, jag skulle ljuga om jag sa annat, men det är inte det som egentligen är viktigt – det viktiga är att skriva. Att må bra. Att sysselsätta sig med något som ger energi och glädje. Jag har ingen önskan om att bli känd eller igenkänd. Jag är väldigt privat av mig, kanske man inte kan tro när jag driver en blogg, men det är jag. Jag är inte särskilt social av mig, jag tycker om att grotta in i mig själv och mina tankar. Det enda jag vill med skrivandet är att kunna göra mig tillräckligt med pengar att jag kan livnära mig på det, men berömdheten kan gärna hålla sig borta.

Min dröm är att sitta i en röd stuga med vita knutar mitt ute i skogen och skriva, inte behöva tänka på att jag måste till jobbet för att tjäna pengar så att jag har tak över huvudet och mat på bordet. Det skulle betyda att jag skulle kunna bosätta mig precis var jag vill. Det är anledningen till varför jag vill lyckas som författare, så att jag kan uppfylla min dröm. Men det är endast en dröm. Som jag sa, jag vill inte ha berömdhet, det lockar mig inte alls. Att se mina böcker i bokhyllan lockar mig, att skriva locka mig. Den här avsaknaden på att vilja bli berömd är det som hindrar mig från att ta kontakt med förlagen. Visst, det finns inget som säger att jag överhuvudtaget skulle lyckas, men OM jag skulle göra det – berömdhet är myntets mörkaste baksida.

Förlagen är som tjuren Ferdinands banderiljärer och pikadorer, så låt mig bara sitta här och lukta på mina tangenter och jag kommer aldrig be om något igen.

36509300_10156098159298347_1303933684310605824_n

 

Och inte en jävel kan ändra på det!

Och så var jag där igen, undrade om jag tappat det helt och hållet. Tänkte att det var något fel på mig. Jag klurade länge på varför jag kände så här. Den där gnistan var borta, puts väck, jag bara var. Jag kände mig rotlös. En fruktansvärd känsla. Särskilt när jag vet hur det kan vara. Det var nästan att jag började acceptera den här känslan. Det var nästan att jag började rätta mig in i ledet, in i det eviga ekorrhjulet. In i Matrix.

Jag måste följa mitt hjärta, min känsla och det gjorde jag uppenbarligen inte. Måste erkänna att det retar mig, samtidigt som det inte gör det. Nu vet jag och jag kommer aldrig mer glömma!

Det var på midsommarafton som den här känslan bubblade över inom mig – jag måste. Jag bara måste! Ett begär starkare än den sannaste endorfinkicken.

Jag har under den senaste veckan svämmats över av idéer till en uppföljare och som jag nu känner att jag måste fullfölja, även om det innebär att jag får lägga den boken jag hade börjat skriva på åt sidan – igen. Uppenbarligen dras jag starkt åt att skriva om skräck, psykopater och annat övernaturligt, som att jag inte visste det innan. Döh! Så när jag för en gång skull skulle skriva en thriller (utan övernaturligt) så drog jag mig för det  Jag satt hellre och redigerade min gamla böcker. Missförstå mig inte, dessa måste ändå redigeras men jag måste ha ett roligt skrivarprojekt i gång under tiden.

Men så fort jag påbörjade den här uppföljaren så kom mitt lust till skrivandet tillbaka med råge. Shit, vilken känsla!

Den första boken av Lilith var ett resultat av friskrivning. Ingen disposition överhuvudtaget. I den här uppföljaren har jag vissa saker som redan är uttänkta, för jag måste ju ha det för att kunna aktivera de karaktärer som var väsentliga i den första boken. Utan dem är Lilith inte Lilith. Men i övrigt så kommer uppföljaren också att vara utan disposition, absolut det roligaste sättet att skriva på. Har märkt att det är då det blir som bäst, när jag får använda min livfulla fantasi. Den boken jag lägger åt sidan – igen – får bli ett sidoprojekt. Det kommer förmodligen att ta flera år innan den blir klar men så får det bli. Jag måste följa min själ. Det är viktigare än allt.

Om du tycker om att läsa om psykopater så är det här definitivt en bok för dig. Lilith drar sig inte för något. Hon är brutal, hon tar för sig och hon gör precis som hon vill. Inte en jävel kan tala om för henne vad hon ska göra och inte göra.

Så om två månader är det september – och officiellt höst. Jag kommer alltså få tända mina stearinljus igen och under skenet av flämtande lågor skriva på en bok som ger mig fullständig glädje. Sitta där i höstrusket och lyssna på när regnet piskar rutorna i mörkret, dricka vin/whisky och kura. Finns inget bättre än det. Den här stämningen inom en, obeskrivlig. Tre sidor knåpade jag ihop på midsommarafton och jag kände direkt att jag hade hittat hem. Dagen efter läste jag igenom vad jag hade skrivit och det var jäkligt bra!

Jag har tagit mig ur dessa kedjor kallat Matrix, för vardagen ska inte styra över mig. Jag måste erkänna att jag idag hade jobbångest, men så satte jag på mig mina hörlurar och skrev två sidor till. Borta! Tänk vilken makt skrivandet har!

Jag har äntligen hittat tillbaka till den jag är. Jag är J.M. Magnusson och inte en jävel kan ändra på det!

35899590_10156079772238347_1896063937598717952_n

 

Ett litet smakprov

Sex veckor kvar tills min semester börjar och då ska jag ha fem veckor, alltså till sista augusti. Jag tycker om att ha sen semester. Ju närmare hösten desto bättre, för när semestern är slut och man har ångest över det, så står hösten inför dörren och allt blir sådär sagolikt vackert. Någon gång vill jag ha semester på hösten, typ september, oktober, november. Bästa månaderna på hela året! Tänk att få ha semester dessa tre månader. Någon gång ska jag ha det.

När min semester börjar är min plan att börja skriva följebrev till förlagen. Ett följebrev är lite som ett personligt brev där man mer eller mindre ska sälja in sin bok. Jag har fyra böcker som jag vill skicka in, alltså fyra följebrev. Det är viktigt att lägga krut på dessa, så det är inte bara att skriva dem, utan det kräver en hel del tanke bakom.

Folk frågar alltid mig hur det går med mina böcker, om jag någon gång ska skicka in dem. Svaret är ja, det är planen – såklart. Det är alltid roligare att skriva böckerna än att jaga förlag. Det är en jäkla jobb för att hitta rätt förlag till den genren jag skriver inom, sedan följebreven då som måste skrivas.

Att skriva en bok är den lätta delen. Att redigera den är den svåra delen. Att skriva följebrevet är det absolut det svåraste. Hur fasen säljer man in sig själv? Jo, läs mina böcker, ni kommer inte att ångra er.

Jag tänkte ge er ett utdrag ur en bok som heter Lilith som jag skrev klart för tre år sedan. Lilith är en psykologisk thriller och handlar om en kvinnlig psykopat som går sin egen väg. Här är ett litet smakprov (ber om ursäkt för styckeindelningen men WordPress kunde inte hantera indrag korrekt):

LILITH
Prolog år 1967

Decembernatten var förödande kall, temperaturen hade sjunkit femton grader på bara några få timmar. En stundande storm med rasande vindar och snö lurade runt hörnet; sextio centimeter skulle falla snabbt och orsaka stora problem för de nyvakna morgonresenärerna. Det skulle bli den värsta stormen på över tvåhundra år. Man skulle kunna kalla det ett omen inför framtiden.

När sköterskan rullade in den sjuttonåriga Ava i förlossningssalen vred hon sig i plågor, en tortyr i helvetet hade varit barmhärtigare. Hennes skrik ekade mot de vita kala väggarna. Barnet inuti henne hade fått nog och hade bråttom ut, det kvittade hur.

Läkaren gjorde en snabb undersökning av henne, vände sig mot sköterskan och sa: ”Barnet kommer nu! Fotbjudning.”

Två minuter senare var barnet ute och Ava död. Vartenda organ i hennes späda kropp hade upphört att fungera, dödsögonblicket hade varit högst plågsam. Snön började nu falla med flingor lika stora som tennisbollar, vinden ven längs husknuten och skrek ut sin frustration.

”Varför gråter hon inte? Är det något fel på henne?” frågade barnmorskan oroligt.

”Andningen verkar vara normal, allt ser bra ut”, sa läkaren när han undersökte barnet. ”Ge henne lite tid, hon kommer snart gråta.”

Men barnet grät inte. Det hade hon inte gjort på tusentals år.

Kapitel 1

Vi alla gör val här i livet, val som antingen leder till något bra eller dåligt. Dina val kommer att leda till ditt öde vare sig du vill det eller inte. Det låter enkelt men är allt annat än enkelt.

Mitt största val var att födas. Konsekvenserna som följde därefter var mitt förbannade ok att bära. Om jag hade vetat vad som väntade mig i slutet av mitt mänskliga liv, hade jag då gjort saker och ting annorlunda? Vad tror du?

De flesta människor, eller snarare alla människor, minns inte sin egen födsel. De föds omedvetna både om sig själva och om sin omgivning. De kan inte tänka, inte prata, de är fullständigt beroende av andra människors välvilja. De tar många år på sig att utvecklas, både kroppsligt och mentalt, tills den dag de är redo att lämna boet som fullfjädrade människor.

Redan innan jag föddes hade jag ett fullt utvecklat sinne. Jag var fullständigt medveten om mig själv och vad som skedde runt omkring mig. Så när jag föddes visste jag exakt vad som var på gång, men jag hade ingen aning om att en födsel kunde vara smärtsam. Och hade jag vetat, ja, då hade jag gjort om exakt samma sak.

Mammas bäcken pressades ihop runt mitt huvud som om jag vore peppar som maldes ut ur en gnisslande kvarn. Vartenda ben i min kropp krossades till små, små flisor, eller så kändes det. Spädbarn är väldigt mjuka i sina skelettdelar, fick jag erfara.

Vet du varför ett barn skriker när det drar sitt första andetag? Efter att ha legat i fostervatten i nio månader är deras lungor oanvända, så när de drar sitt första andetag är det otroligt smärtsamt. Naturen har sina sätt. Själv ville jag bara skrika högt.

Det gjorde jag inte.

I samma ögonblick som jag såg dagens ljus dog min mamma. Ena sekunden skrek hon, i den andra inte. De gjorde ett tappert försök med att återuppliva henne men det gick såklart inte.

Kalla händer tog på min kropp, något vasst stack in i min fot som gjorde väldigt ont. De ville att jag skulle skrika men jag vägrade. Och eftersom jag inte skrek trodde läkaren och sköterskorna där i förlossningssalen att något var fel på mig.

Jag insåg snabbt att jag var beroende av att andra skulle ta hand om mig, mata mig, byta mina blöjor. Och jag visste att det skulle ta lång tid innan jag kunde klara mig själv, lång tid, dessutom. Livet började med att spotta ur sig en redig snorloska i mitt ansikte.

En vecka efter min födsel hörde jag sköterskorna prata, antagligen trodde de inte att jag kunde förstå vad de sa. De sa att jag inte var normal. De tyckte inte om hur jag tittade på dem, det fanns något i min blick, en närvaro som ett spädbarn omöjligtvis kunde ha. De viskade att det var jag som hade tagit livet av min mamma. Obduktionen hade visat att alla hennes organ hade slutat fungera i samma ögonblick som jag hade kommit ut.

De ville inte namnge mig, så de kallade mig för Den där ungen, och de vägrade ta hand om mig, det fick förlossningsläkaren göra. Och det gjorde han. Motvilligt. Jag kunde känna hur hans händer darrade när han tog i mig, jag kunde höra hans snabba puls, känna stanken av hans sura svettlukt. Han ville inte se mig i ögonen. Även han vägrade att ge mig ett namn.

Hon måste bort härifrån! Han behövde inte säga det, jag visste att det var det han tänkte.

Så kom dagen då man lastade in mig i framsätet på rostig, blekgul Amason. Jag var glad över att få lämna sjukhuset och de på sjukhuset var glada över att äntligen bli av med mig.

Efter en lång bilfärd kom vi fram till en herrgård som var belägen mitt ute på landet. Jag ville se omgivningen men ännu kunde jag inte vrida huvudet så som jag ville, jag var ju fortfarande ett spädbarn. Den kalla doften liknade inget som jag tidigare känt, den var ren och verkligen underbar! Livet kunde bara bli bättre från och med nu.

Jag hade fel.

Väl innanför de bastanta ekdörrarna träffade jag tant Gertrud för första gången. Jag avskydde henne ögonblickligen. Jag kunde se hennes anskrämliga personlighet bara genom att titta på henne, det var det enda som kunde matcha hennes frånstötande utseende. Hon hade små knappnålsögon, kraftigt underbett och en hy lika skrynklig som ett vältuggat russin. Det var något med henne som jag inte kunde sätta fingret på…

Och hon gjorde mig inte besviken.

Ända sedan den första dagen jag kom till barnhemmet gjorde hon mitt liv till ett rent helvete: hon lät mig ligga i flera timmar med överfulla blöjor, och alltför oftast ”glömde” hon att mata mig. Aldrig hände det att hon sa ett endaste snällt ord till mig, dessutom var det hon som namngav mig. Hon tyckte att namnet Lottis skulle passa mig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

De efterföljande åren gick plågsamt sakta. Jag avskydde barnhemmet av varje cell i min kropp, avskydde de regler som fanns som de kallade för lagar. Jag ville göra vad jag ville, när jag ville och hur jag ville och inga lagar i världen kunde ändra på det.

Även fast jag kunde prata redan när jag föddes, gjorde jag inte det förrän jag fyllde sex år. Varken de som arbetade på hemmet eller barnen som bodde där trodde inte att jag kunde prata, att jag var stum, så när jag en dag satte samman kompletta och vältaliga meningar, blev de alla chockade.

Jag hade inte vänner. Inte för att de andra barnen inte ville vara min vän (för det ville de), utan för att jag inte hade något gemensamt med dem. Sedan var jag inte särskilt förtjust i barn, eller rättare sagt människor. Barn var små människor, dock inkapabla att ta hand om sig själva, men de skulle så småningom växa upp.

Jag var en vuxen kvinna fast i ett barns kropp, det enda jag kunde göra var att invänta dagen då jag kunde ta hand om mig själv. Varje utveckling som min kropp gick igenom välkomnade jag. Människan måste väl vara det enda däggdjur som det tar så otroligt lång tid att utvecklas. Jag lärde mig att ha ett enormt tålamod. Jag hade inget annat val.

Fem vårdbiträden hade hand om oss tjugofyra barn (fast jag hade svårt att räkna mig själv som ett barn). Ingen av dem, Maria undantaget, behandlade oss barn särskilt väl. Anna-Karin, föreståndarinnan på barnhemmet, var den som bestämde och inget undgick hennes vassa blick. Hon visste mycket väl vad som försiggick bakom hennes rygg, och hon lät det hända. Disciplin var hennes ledord, sedan hur det uppnåddes spelade mindre roll. Disciplin var ett ord som användes i absurdum. Det var med hjälp av disciplin som hennes biträden rättfärdigade sina handlingar. Disciplin skulle hjälpa oss barn att bli ansvarsfulla vuxna, menade de. Vi skulle visa aktning och lydnad för våra överordnade, vi skulle uppföra oss anständigt och iaktta hövlighet och artighet, respekt. Att uppföra oss och lyda de ordningsföreskrifter som fanns var av stor vikt. Den som inte rättade sig i ledet måste också straffas, sedan att deras acceptansnivå var löjligt låg var inget de brydde sig om, tvärtom var det en ursäkt att få göra som de behagade med oss. Uppfostran, kallade de det. Regelrätt översitteri, kallade jag det.

Dagarna på hemmet var inrutade och fyllda med hårt arbete. Det spelade ingen roll hur ung man var, alla barn var tvungna att arbeta. Det kunde vara att städa, tvätta, diska, servera mat, huggning och inbärning av ved, rensa ogräs i rabatterna, tömma latrinen och mer därtill. Biträdena var inget annat än fångvaktare. Alltför många gånger ställde jag mig frågan varför jag tolererade detta och det återkommande svaret var att jag bidade min tid; det skulle komma en tid då jag var stark nog att slå tillbaka och det var inte nu, inte när jag endast var sex år gammal. Så pass stark var jag inte – ännu.

Straffen för olydnad kunde vara att man fick vara utan mat i ett par dagar, max tre, eller så kunde man få välja mellan smisk eller att ligga i sin säng i fyra dagar. Jag valde alltid smisk, lika bra att få det överstökat, jag skulle aldrig klara av att ligga still och stirra upp i taket så länge. Men ibland hände det att jag inte fick välja. Kissade man ner sig fick man ligga i smutsiga lakan, fast det hände aldrig mig, jag kunde kontrollera mig, värre var det med de andra barnen. Jag kan faktiskt påstå att jag tyckte synd om dem, jag var ju inte ett barn i den bemärkelsen, jag visste precis vad människor var kapabla till, men de förstod inte grymheten som de utsattes för. Vi som bodde där var alltifrån fyra till tolv år gamla. Ju yngre de var, desto mer synd om dem tyckte jag.

Vi hade katter på barnhemmet som vi barn fick ta hand om. En av dem blev snabbt min favorit, en fullvuxen katt vid namn Erebos. Jag gav inte honom namnet, det gjorde han själv.

Erebos var otämjd och otroligt vacker med sin gyllenröda man och intensivt gröna ögon. Han följde mig överallt och litade endast på mig. Så fort Gertrud närmade sig mig reste han ragg och blottade sina blänkande hörntänder. Jag älskade honom. Hon hatade honom.

Djur ljuger aldrig. De kan se igenom människor, de vet precis vilka de kan lita på, därför finner jag dem mer intressanta än vad jag någonsin skulle finna en människa intressant.

Erebos var katternas katt. Han var magnifik. Jag bestämde inte över honom, han var sin egen herre, men han lyssnade på mig. Han och jag brukade samtala i timmar, kanske inte så mycket i direkta ord, mer i bilder. Gertrud fann vår samhörighet läskigt, kunde jag höra på hennes tankar, särskilt när jag och Erebos kunde lyfta våra huvuden och stirra rakt på henne fastän hon hade smugit sig på oss. Vi borde ju inte ha kunnat höra henne.

Hennes tankar var lätta att läsa, hon kunde inte dölja något för mig. Hon tyckte fortfarande inte om hur jag såg på henne. Jag kunde se hur hennes kropp genomfors av rysningar. Hon kunde se samma blick hos Erebos. Han var så klok, den här katten.

När jag inte gjorde som jag blev tillsagd gav Gertrud mig pisk med pekpinnen, snabba hårda rapp över fingrarna, och jag blev straffad ofta. Var det inte av pekpinnen så stängde hon in mig i det trånga rummet utan fönster och som kom att bli mitt andra hem. Jag kallade det för mitt rum. Erebos brukade sitta utanför och vänta tills jag kom ut igen. Han vek aldrig från min sida.

Jag vande mig med att sova på det kalla stengolvet och uträtta mina behov i den gröna hinken som stod i ena hörnet av rummet.

För varje gång som jag blev instängd i mitt rum växte ett kallt hat inom mig fram, jag skulle allt visa henne. Men jag hade tålamod, för om jag inte haft det skulle jag dödat henne för längesedan!

Jag grät aldrig men det gjorde de andra barnen, kunde jag höra genom de tunna väggarna, hjärtskärande skrik. Vad jag önskade att jag var starkare! Nu kunde jag inte göra ett skit. Vad jag avskydde att vara barn!

En kväll, när jag satt i mitt rum, kände och hörde jag hur Gertrud närmade sig dörren. Och jag hörde hur hon gav Erebos en välriktad sprak. Han gav inte ett ljud ifrån sig men jag kunde känna hur ont han fick, smärtan gick rakt in i min själ. Så när hon öppnade dörren såg jag på henne med den blick hon så mycket hatade, och sa lugnt: ”Rör du honom en gång till så dödar jag dig.”

Hon tog ett steg bakåt och stängde snabbt dörren igen. Det tog ytterligare tre dagar innan hon vågade släppa ut mig.

Hela tiden såg hon till att hålla en viss distans mellan mig och Erebos som gick vid min sida. Hon vägrade möta min blick. Jag gav henne kalla kårar, likaså Erebos. Djävulens unge, kallade hon mig i sina tankar…

Det var allt vad jag hade att säga – för den här gången.

35223050_10156066282848347_5869089753629982720_n

Som en hund en stekhet sommardag

Sitter här en aningens bakfull, trött och varm, och får plötsligt ett infall. Jag är egentligen inte alls bakfull, bara trött. Så är det när man inte klarar av att dimpa ner i sängen så sent som klockan 01:30. Man är inte ung längre om man säger så. Men det var det värt! Hade kul! En av mina gamla kollegor hade fest. Annars brukar jag ifrågasätta varför jag gick med på att festa, särskilt när det handlar om kollegor, men inte med dessa. De är ett härligt gäng, de bästa jag jobbat med.

Är det bara jag som är lika överhettad som en hund en stekhet sommardag? Puh!

Nu kom jag av mig här. Det jag skulle säga var att jag har gjort ett antal genomläsningar av min trilogi, så nu är det dags att ta hand om alla kommentarer jag lämnat efter mig längs vägens gång. Varje gång jag läst igenom mina böcker har jag tänkt att jag tar dem nästa gång. Och så skjuter jag upp på det. Men inte den här gången. Nu måste jag annars blir jag aldrig färdig med dem. Kavla upp ärmarna, på med musik och grotta ner mig in a world of shame.

Det handlar om ca 1500 boksidor att kolla igenom. Exempel på en kommentar är: Kolla att Daniel verkligen är sex år gammal får han för första gången smaka på Mats bälte.  Tur att Sök-funktionen finns men ibland är det svårt att veta vilka ord jag ska söka på och med mitt guldfiskminne så blir det lite jobb om man säger så, särskilt när jag efterlämnat en hel del kommentarer.

Annars är jag på gott humör men det är knappast solens förtjänst. Jag längtar till regn och kyla men det kommer. Jag får göra som alla andra, njuta. Eller låtsas, det är jag ju bra på.

Nåja, dags att  sätta igång här. Tjo hopp på er!

34318301_10156034050748347_3007032188773335040_n

 

Fuck it!

Fuck it! Är det som en halv könsnjutning att dricka vin och whiskey, lyssna på musik och skriva så är det – även om det är söndag och därmed jobbdag imorgon. Och hör sedan!

Jagar alltid eufori, och så känner jag ikväll, euforisk och upprymd – alltid när musiken är extra bra. Och det är den fanimej ikväll! Hoppas ni också har förmågan att låta musiken fylla er själ. Det är värt mer än allt!

All kärlek till er! Må ni också njuta av livet ❤

33031556_10156002462818347_5311783155307380736_n

Min väg, inuti mig
Finns där,
närmare än någonsin

Svart romantik

Känslan av tända stearinljus när mörkret har fallit. Känslan av när ett glas fylligt vin står bredvid en. Känslan när rätt musik fyller ens lurar. Känslan när man skriver. Den känslan i rätt omgivning. Dessa tillfällen ser jag alltid fram emot. Men nu är det över. Våren är här. Ljuset likaså, och med den – värmen. Därför känns det inte längre lika lockande att skriva. Lustigt hur årstider kan påverka, hur ljuset kan påverka.

Jag skriver skräck, som du redan vet. Och skriver man skräck måste man ha en omgivning som ger inspiration, inte tar den. Förr hade jag ett ljust och glättigt vardagsrum. Soffan var ljus, tavlorna var ljusa, allt var ljust. Jag förstod inte varför jag aldrig kände mig nöjd.

Det började med två tavlor. Så fort jag såg dem visste jag att jag måste ha dem. Jag bara måste! De var så jag. Det var två klassiska Dracula-tavlor, en på Bela Lugosi och en på Christopher Lee. Dracula har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. När jag var liten såg jag alltid på dessa Dracula-filmer. Förr visade de klassiker på dumburken, nu visar de meningslös skit.

Det andra jag skaffade mig var en gothic ljusstake i svart gjutjärn. Tung som ett as, väger ”bara” fyra kilo. Samma här, när jag såg den så visste jag att den var min. Kostade ”bara” två lax som jag betalade utan att så mycket som blinka. Vem fan betalar två lax för en ljusstake? Jag i ett nötskal.

Och den var ännu vackrare i verkligheten än vad den hade varit på bild. Så jäkla vacker att jag fortfarande kan bli alldeles tårögd när jag en ruskig höstkväll tänder levande ljus i den. Värt varenda öre. Tavlorna och ljusstaken var det som kom att sätta prägeln på mitt vardagsrum.

31128422_10155952269548347_548045598_o

Jag hade bara ett problem – resten av vardagsrummet passade inte alls ihop med detta svarta. Inte alls. Hur löser jag detta nu? Ska jag verkligen behöva köpa ett nytt möblemang bara för att matcha mina tavlor och en ljusstake? Jag kanske ska förklara en sak om mig först. När jag väl fått en tanke i huvudet så har jag väldigt svårt att släppa den. Den bara måste genomföras. Helst igår.

Länge stod jag rådvill om vad jag skulle ha för soffa. Helst ville jag ha en svart Chesterfield-soffa, men hur jag än vände och vred på det så insåg jag med stor sorg att en sådan inte skulle passa in. På väggarna hade jag dessa Dracula-tavlor, på mina bokhyllor hade jag mina Åseda retro-vaser i olika färger; rött, vinrött, blått, grönt. Jag hade mycket ”krusidull”, så en Chesterfield-soffa hade ätit upp allt detta, det hade blivit för plottrigt. Så kom mina vänner med ett förslag – skaffa stilren vit pianolackad (högglansig) tv-bänk och vardagsrumsbord,  och en svart stilren soffa, då kommer allt krusidull till sin rätt. Hm…

Jag hade två krav på soffan. Det ena var att divanen skulle vara så pass lång att jag kunde sträcka ut mina ben utan att de hängde på utsidan. Det andra att armstöden måste vara platta och breda så att jag kunde ha mitt vinglas, temugg och bok där –  på en armlängds avstånd. Njutningsfaktorer.

Efter mångt och mycket hittade jag den. Soffan. Den var perfekt! Den var stor och svart, med både lång och bred divan, armstöden var platta och trettio (!) cm breda. Och jag hittade det perfekta bordet och tv-bänken, vita och pianolackade bägge två. Jag hade ett krav på tv-bänken och det var att den skulle ha gott om utrymme och vara tillräckligt bred. Check!

31078695_10155952269243347_1365026885_o

Nu sitter jag i ett vardagsrum som jag bara älskar. Känns som att jag äntligen har hittat hem. När jag sitter och skriver i min soffa tittar jag ofta på mina kandelabrar där mina stearinljus brinner och det är så vackert att jag ibland gråter en skvätt. Jag är så sjukt nöjd med mitt vardagsrum! Det är precis som jag vill ha det. Jag har fått mycket beröm för det – även av min farmor. Hon blev alldeles tagen. Ganska kul! Jag hade berättat för henne om vad jag hade gjort med rummet. Hon hade haft en helt annan bild i sitt huvud, en mörk och morbid bild. Mitt rum är inte morbid, det är romantiskt. Dracula var en romantisk varelse. Gothic för mig är svart romantik.

Jag tycker inte om att sälla mig in i den stora massan. Jag vill ha det som jag vill, inte som alla förväntar sig av mig. Jag vill inte ha det där ultramoderna, jag vill ha känsla, jag vill ha en tanke bakom, jag vill ha något som jag har skapat.

Sex tavlor i vardagsrummet har jag målat. Jag har målat åtta snidade tavelramar i olika storlekar och modeller, jag har letat efter bilder på sånt jag tycker om, för att sätta i dessa ramar; korpar, Dexter, träd, min mormor. Jag hittade ett whiskybord som jag målade svart, jag hittade en spegelskiva i exakt samma storlek som bordsskivan. Skivan var nämligen ojämn och jag behövde något så att inte mina glas skulle välta omkull varje gång jag gick förbi det. Mamma hittade en 80 år gammal whiskykaraff som jag nu har fyllt med Glenfiddich, jag har två whiskyprovarglas som står bredvid (dricker bara whisky i dessa glas) – och givetvis den sedvanliga cigarren ligger också på detta bord.

31469877_10155952230648347_603409438_o

Jag kommer att byta ut bilden på vargen i mitten mot en ros och spindelnätet mot en bild på en kyrkogård.

Jag har letat saker på second hand och som tagit mig flera år att hitta, mina vaser. Mamma har lagt ner sin själ i att hitta en tavelram som hade exakt samma mått på en målning jag gjort på korpar, hon har slipat denna hundraåriga tavelram, hon har målat och satt på ornament. Jag älskar den, verkligen älskar den! Dracula-tavlorna, ljusstaken och den här tavlan är mina ögonstenar (se den första bilden). Under tavlan har jag en ljusstake som mamma en gång fått av min farmor, gammal epa-skit från 80-talet. Hon putsade upp den så att det gröna på den försvann och målade den gröna mittdelen svart. Och jag älskar träd – knotiga, kala, ensliga träd. Mamma (igen) hittade ett träd gjort av ståltråd. När hon såg det tänkte hon direkt ”J.M.!” I mörkret lyser det spöklikt och det på väggen har en värmeljushållare vilket också ger skön effekt. Trådtjack kallas det och hon som skapat dem heter Elina. Du hittar henne på www.elinastradtjack.com/

31033812_10155952269518347_1556566257_o

Och mitt whiskybord. Passar ju in perfekt!

Jag har märkt att när man skapar något från egna händer, det är då man uppskattar det så mycket mer. IKEA-skit har jag snabbt tröttnat på.

Min dröm är att få inreda ett rum med två svarta Chesterfield-fåtöljer, med ett bord i emellan dem där jag har min whiskykaraff och två tillhörande glas. I dessa fåtöljer sitter jag och tittar in i brasans sken, i min ena hand håller jag i ett whiskyglas, i den andra en mustig och delikat cigarr. Runt omkring mig finns böcker i robusta bokhyllor. Där står det också ett mastigt skrivbord av trä. Jag vill ha ett ”gubbrum”, men det kräver också sitt rum. Någon gång i framtiden, då ska jag ha mitt rum. Promise!