Ibland blir det bättre

Igår eftermiddag satte jag mig och skulle skriva. Jag hade tänt levande ljus och hällt upp ett glas vin. Jag hade satt på musik i mina hörlurar. Lusten att skriva var väldigt stark! Men så ändrades dessa planer i form av ett oväntat sms. Så det blev inget skrivande. Det finns inte många människor som kan få mig att avbryta när jag är på humör för att skriva, men den här kunde det. Helt klart.

Men jag hade en plan med mitt skrivande, jag hade utstakat en väg jag skulle ta i boken jag skriver på nu. Hade jag igår fortsatt skriva så hade jag tagit den vägen. Utan tvekan.

Idag kom suget efter att skriva tillbaka, så jag hällde upp ett glas vin, satte på musik och öppnade dokumentet. Markören blinkade. Och plötsligt slog det mig – jag skulle inte alls ta den vägen som jag först hade tänkt! Jag kom på något som var mycket, mycket bättre!

Det var meningen att jag skulle bli avbruten igår, det var ödet som ville att jag skulle ta den här vägen istället. En mycket bättre väg. Jag har ofta funderat över det när jag inte haft lusten att skriva, när jag stänger ner mitt dokument. Det var inte meningen att jag skulle skriva exakt de orden jag skulle ha gjort om jag hade fortsatt. Det är meningen att det ska bli som det blir. Resultatet har alltid en tendens att bli jäkligt bra! Så lyssna på din inre röst! Lyssna till omgivningen. Vad hör du?

IMG_2301

En förbannat bra skrivarkväll ikväll!! En förbannat bra helg!

Annonser

Tillbakablickar

Det var ett tag sedan jag skrev här, nu är det så dags igen.

Jag hade en diskussion som satte sig i huvudet på mig. Jag och en kille gav varandra konstruktiv kritik på varandra noveller, där jag kommenterade om att han inte använt  några tillbakablickar. Han svarade att han aldrig kör tillbakablickar, han tycker inte om det och han tycker det är onödigt. Hm…

Jag anser att tillbakablickar ger en känsla för karaktärerna, det ger ett djup och visar exempelvis varför en karaktär är som den är, vad som format hen och varför. När man skriver en bok är tillbakablickar mer eller mindre är ett måste. Fast viktigt är att man ska inte ge tillbakablickar för sakens skull, de måste tillföra något till storyn, de måste fylla en funktion.

Skriver du om en seriemördare så kan tillbakablickar ge förståelse för varför denne blev som den blev, ett sätt att få läsaren att känna sympati med mördaren. Dennes mamma kanske gav prygel i guds namn, eller en pappa som både utnyttjade och tvingade denne att se på när han gjorde samma sak mot andra. Orsak och verkan.

Fast inga regler utan undantag. Jag läser en bok just nu, Påven Johanna av författaren Donna Woolfolk Gross, som jag hittade i lunchrummet på jobbet. Alltid bra att läsa böcker som man normalt inte skulle få för sig att läsa, läs utanför boxen, så att säga. Måste säga att jag blev positivt överraskad, boken är bra! Men det var inte det jag ville komma fram till. Nu har jag bara läst 124 sidor i den, men hittills har författaren inte använt sig av tillbakablickar. Boken startar med en födsel och man får följa flickans väg genom livet till Påveskapet. Här behövs inga tillbakablickar av naturliga skäl, man får ju som läsare veta varför hon blir som hon blir. Hade storyn däremot börjat när hon var en vuxen kvinna, då hade tillbakablickar varit nödvändigt.

Men igen, använd inte tillbakablickar bara för att. Varenda mening man skriver ska tillföra något till berättelsen, all onödighet ska bort. Så är det med det.

46488410_358990954909340_4458387438653407232_n

Rationell och begränsad

Livet tar ibland underliga vägar. Jag tror fullt och fast på att vi är här för att lära oss något, att hela tiden växa som människa och se möjligheter även när livet stundtals spottar en i ansiktet. I varje möte med andra människor försöker jag hela tiden ta lärdom, som till exempel saker som sägs, görs, vad som inte görs, vad som inte sägs, det som sker, det som inte sker. Nyanser. Jag lägger detta på minnet och försöker därefter att utvecklas och hitta nya tankesätt. Dessa lärdomar blir sedan till bitar som ska passas ihop och formas till det stora livspusslet.

Jag har varit väldigt rationell i mitt tankesätt, väldigt hm… begränsad, kanske? Detta var för flera år sedan, men jag har blivit mer ödmjuk, öppen och inkännande. De som känner mig har märkt en stor skillnad från då till nu. Kort sagt, jag har förändrats, inte bara personligheten, utan i min själ. För ja, vi har en sådan, det är jag övertygad om. Och det är i själen som vishet och alla lärdomar samlas och det tar vi sedan med oss i nästa liv. Jag tror på det vi inte ser.

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss. I stunden så kan allt kännas piss, men det blir  bättre, det löser sig. På något sätt gör det alltid det. Och det gäller att vara öppen och ödmjuk, fast ibland är det lättare sagt än gjort. När man har tagit sig igenom något dåligt får man titta i backspegeln och se vilken inre resa man har gjort.

Jag hade en dröm för ett tag sedan, en dröm som jag alltid kommer att minnas så länge jag lever. I drömmen såg jag en fågel på botten av ett vattenfyllt badkar. Jag lyfte upp den här färggranna och vackra fågeln, gick ut på balkongen och släppte den fri. Drömmen betydde att jag släppte taget. Det var en skön och befriande känsla! Drömmen var en bekräftelse på det jag redan visste men varit osäker på.

Det känns som att jag är på god väg att bli den jag är menad att vara. Nu är det bara ett fåtal bitar som fattas men jag kommer att sätta dem på plats.

Listen,
how quiet my mind is.
After all this time.
– J.M. Magnusson

Knowledge speaks,
but wisdom listens.
– Jimi Hendrix

Hittade den här bilden på nån sida på nätet. Har helt klart en fascination för korpar och nu förstår jag varför, hehe 🙂

41811627_288296908565790_1014434312826650624_n

Det kommer att bli awesome!

En vecka kvar till höst enligt almanackan! Och åtta dagar kvar på min semester. Sommarens värme bidrog till att jag inte skrivit lika mycket på semestern som jag hade önskat. Klart att jag har skrivit men en kokhet lägenhet påverkade mig väldigt mycket. För mig är värme och sol inte särskilt inspirationsgivande, kyla och mörker är däremot det. Jag blir som en helt annan person i mörkret, den som verkligen njuter till fullo.

Häromdagen så ville jag skriva men lusten infann sig inte riktigt. Klockan var då 17:00. Den tid jag brukar sätta mig för att skriva i normal fall under vinterhalvåret, men jag förstod inte varför jag inte kände någon lust. Efter några halvhjärtade försök gav jag upp och satte på en film istället. När solen gick ner var det som att någon tryckte på en knapp – så jag stängde av filmen, plockade fram vinglaset, fram med stearinljusen, på med musik och så var jag igång. Satt och skrev ända in i natten, sida upp och sida ner på en bok jag fullkomligt älskar att skriva!

Nu när vi går mot mörkret och när det regnar är jag i mitt esse. Jag känner i hela kroppen att vi går mot höst och det är som att hela jag sprudlar. Min lust för att skriva har återvänt och jag har fortfarande semester. Njutning är något man aldrig ska förvägra sig. Njutning är viktigt och gör livets glas fyllt till bredden.

Imorgon ska jag göra något som jag aldrig gjort förut, något som jag har varit nyfiken på länge, något som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Det ska bli mycket spännande! Vad det är kommer jag inte att säga mer än att det kommer att bli awesome! Den här helgen kommer att bli något att minnas när jag ligger på dödsbädden! Time passed quicker than you ever know! Ett av mina motton är att man inte ska dö nyfiken. Live life to it’s fullest! som Ryan van Poederooyen brukar säga. Det ligger något i det.

Puss!

20180714_171843

Det är lätt att hamna vilse

Hittills har jag haft en underbar semester trots värmen men det börjar rätta till sig nu. Jag älskar friheten som semester innebär. Att bara kunna ta dagen som den kommer. Vill jag skriva idag? Vill jag träffa vänner eller annat löst folk? Vill jag ut och bara glida? Vill jag vara inne och slappa till en bra film? Vill jag frossa i godis? Vill jag sova länge? Vill jag ta en tupplur? JA!!! till allt detta! Inga måsten, bara total frihet! Tyvärr känns det som dagarna bara flyger förbi…

Jag tog en tripp till Arboga för att hälsa på min mamma. Hon avslöjade att hon äntligen hade läst min bok Lilith. Så en kväll satt vi på hennes balkong och tog några glas vin. Alltid lite nervöst att få sin bok recenserad, ändå tycker jag inte om ja-sägare, jag VILL ha kritik, gärna i stora lass! Detta för att jag vill att mina böcker ska bli så bra som möjligt! Dessutom är mamma bra på att ge kritik, hon håller varken inne eller tillbaka utan skulle utan tvekan låta yxan falla skoningslöst om det är befogat. Hon är bra på det skrivna språket och ser direkt vad som måste utvecklas och vad som är bra.

När man ska ge någon kritik så ska man alltid börja med det som är bra innan man låter yxan falla. Jag antecknade samtidigt som hon talade.

Sammantaget:
”Otroligt bra historia och bra flyt! Hemsk, sorgsen och rolig! De sorgsna stunderna är de bäst skrivna: Liliths minnen om vad hon har gått igenom, man känner hennes smärta. Man känner hur mycket hon älskar den här mannen Kristian som hon träffar. Alla hennes tillbakablickar är otroligt bra!”

Detta var det övergripande betyget av boken, mycket bättre än vad jag förväntade mig. Du ser, mamma tycker inte om min karaktär Lilith, som jag tidigare nämnt, och det gör hon fortfarande inte, men hon tyckte boken var väldigt bra och välskriven. Man behöver inte tycka om huvudkaraktären, se bara på American Psychos Patrick Bateman. Och Lilith, ja, hon är väldigt speciell.

Mammas förbättringsförslag var att utveckla karaktären Kristian så att han får ta lite mer plats. Samma kritik som jag fick av en vän som också läst boken. Jag har utvecklat och låtit Kristian ta mer plats men han måste alltså utvecklas lite till.

Ett annat förbättringsförslag var att jag ska se över hur Lilith tänker när hon hämnas. Vissa hämndscener är jättebra, andra mindre bra. I de mindre bra scenerna är det som att Lilith blir en helt annan person. Jag förstår precis vad mamma menar, det insåg jag när jag skrev lite på uppföljaren, och jag vet också hur jag ska fixa det. Ändå kommer jag behålla henne kall och rationell. Sedan måste jag fixa till en av hämndscenerna där Lilith tar livet av en tioårig flicka. Lilith har starka skäl till varför den här flickan måste dö och det är detta jag måste utveckla, annars blir den här scenen lite väl magstark för läsaren.

Det kan vara så att du får kritik på de delar av boken som du själv tycker är riktigt bra och du tänker Vad fan! Själv tyckte jag min början av Lilith var skitbra men det var också den del jag fått mest kritik på (alltså inte den version som mamma nu läst, den hade jag redan korrigerat). Det var först när jag fick kritiken som jag till sist insåg (ja, det tog tid) att de har ju fan rätt! Så jag ändrade hela början. Kill your darlings heter det inte för intet.

Det är lätt att hamna vilse i den stora skogen som utgör alla boksidor. Att få kritik är ett sätt att få författaren att bli medveten om vilka träd som inte håller måttet och kapa dem, för att sedan skapa något bättre. Och hade jag inte fått kritik så hade jag garanterat gjort om samma misstag i nästa bok, och i nästa. Kritik är ett nödvändigt ont om man vill utvecklas som författare. Så är det och det går inte att komma ifrån. Att få kritik kan vara skrämmande, särskilt första gången, men det går över och man lär sig att älska den.

Jag kan ärligt säga att jag hade inte varit där jag är idag om det inte vore för mina kritiker. Jag har kommit en lång bit på vägen. Ett stort tack till er!

På måndag ska en kollega komma hit och vi ska ha en skrivarstuga. Kul att hjälpa andra hitta inspirationen. Han behöver en spark i arslet och det är jag bra på! Det är också en av anledningarna till varför jag har den här bloggen, jag vill dela med mig av mina erfarenheter och förhoppningsvis ge andra inspiration till att börja skriva.

Puss!

39196724_1306100426192543_3623157780099104768_n

Klimax som bara växer och växer…

Min semester är så nära att jag kan sniffa den i röven och det doftar alldeles ljuvligt! Att ha sin semester så nära inpå sig är en gudomlig känsla! Lugn och euforisk. Livets glas är fyllt till bredden. Det svämmar över och jag surplar i mig vinet som runnit ned på bordet. Inte en droppe ska gå till spillo! Kan tänka mig att det är så här interner känner sig när de avtjänat sitt straff och möter den friska luften för första gången på tjugo år. Sen semester is da shit, let me tell you! Man ser alla glada gå på semester, man hinner till och med möta en del av dessa sorgsna ansikten tillbaka på arbetet igen, innan det är dags för ens egen semester. Man väntar och väntar, längtan byggs upp allt mer och mer, tills man är alldeles sprängfärdig och forceras ut i en orgasm så hård att allt man kan göra är att skrika.

Jag skriver inte lika mycket nu utan håller medvetet tillbaka. Jag har i och för sig inte haft så mycket tid att skriva, men även om jag hade haft det så skulle jag ändå inte gjort det. Jag har fyllt mina helger med roliga saker, saker som jag länge varit nyfiken på – exempelvis som att röka cigarr. Sist jag gjorde det var för en sjutton år sedan. Nu i helgen var det dags och det var skitgott! Förutom när jag som gammal rökare (femton år sen) drog halsbloss. Smakade exakt som hosta. Var på perfekt i humör, alldeles laid back och njöt av hela kvällen av både vin och rom. Cigarren inhalerades på en takterrass med vacker utsikt, tillsammans med romen. Smakerna gifte sig med varandra, som man brukar säga.

Nästnästa helg, DÅ ska jag ägna två eller tre hela kvällar åt mig själv där jag kommer att grotta ner mig i Liliths sadistiska värld. Igen bygger jag upp denna längtan inom mig, som en klimax som bara växer och växer…

Ahhhhhhhhhhh!

37691982_10156148722308347_2842429869256605696_n.jpg

Dricka rom och röka…

Jag har under de senare åren känt mig oerhört stressad – stress över tentor, stress över att ha grymt mycket att göra på jobbet, stress de senaste två åren över att inte ha en fast anställning, stress över ha haft fem jobb på ett och ett halvt år, stress över alla måsten. Det har alltid funnits något som stressat mig och tankar som malt om och om igen. Och är det något jag avskyr så är det att känna stress. Det verkar vara väldigt vanligt det här med att känna stress. Många går in i väggen på grund av detta. Fruktansvärt att det ska behöva vara så!

Det var därför jag insåg att jag måste ändra mitt liv och framför allt ändra inställning till saker och ting – och skapa distans. Den här våren har jag levt för att jobba. Inte frivilligt förstås, men vi har stått inför en stor omorganisation och som vi alla vet så innebär detta mycket jobb, med betoning på mycket. Det har varit svårt att inte ta med sig jobbet hem, du vet, när man i huvudet går igenom allt man har att göra om och om igen. Om jag gör det först, så gör jag det sen, då blir jag av med det… Men det blir aldrig som man planerar för då kommer nästa grej som man inte hade räknat med. Typ så.

Jag insåg att detta inte var hållbart. Förändring måste till. I våras gjorde jag en del förändringar och jag gick bland annat en kurs i mindfulness i naturen och jag kan säga att det gav mig jättemycket! Jag har aldrig i hela mitt liv varit så fullständigt avslappnad som efter den dagen. Det gav mig de verktyg jag behövde. Och jag lovar, mindfulness är inte bara flum.

Och nu har jag hittat ett inre lugn. Inte bara tack vare kursen. Det viktigaste är att jag har skapat distans till allt det som har stressat mig, för jag var farligt nära att gå in i den berömda väggen. Nu har det blivit bättre. Alltså mycket bättre. Den senaste tiden har inget kunnat stressa mig, vare sig jobbet eller hemma, nästan så att jag har glömt av hur det känns. Det känns väldigt konstigt. Som att jag tar livet med en redig klackspark och jag ska göra allt för att hålla kvar vid den här känslan. Jag vaknar heller inte längre om nätterna utan vaknar utvilad på morgonen. Inte ens värmen påverkar mig som den brukar göra.

Även fast det stundtals skiter sig så vet jag att det alltid kan vara värre. Vad som än händer, vad livet än har i åtanke så känns det som att jag skakar av mig det och blickar framåt. Allt sker av en anledning och det tror jag på. Gud ska veta att jag har haft mina utmaningar men allt är som bortblåst. Borta! Puts väck! Kvar finns endast ett lugn som inte ens PMS kan förstöra. Jag har lärt mig om mig själv, varför jag tänker som jag gör, mina begär, hur jag fungerar och varför. Intressant faktiskt. Det handlar om att gå vidare, ta lärdom och växa som människa.

Det är en härlig känsla att veta sin styrka. Och sedan skrivande ovanpå detta. Finns inga ord. Skrivandet har alltid varit min räddning men det är först nu jag kan njuta fullt ut. I skrivandets stund har jag skrivit sexton sidor på min nya bok och fan vad jag är nöjd! Fem sidor har jag skrivit nu på ett bräde. I’m back! Och nej, jag känner inte alls något press av att prestera så många sidor jag bara kan. Orden bara kommer.

Det kommer inte att bli mycket skrivande de närmaste helgerna men det gör inget, det jag har inplanerat kommer att ge mig mycket glädje. Ser verkligen fram emot detta. En tripp till Varberg hägrar där jag ska bo på hotell Havanna, dricka rom och röka cigarr, och en till Tanumshede. Vad jag ska göra där förtäljer ingen historia, låt mig säga att det kommer att bli högst njutningsfullt.

Takten måste tystna och jag inser, jag vill inte dansa mer…

36820645_10156113283038347_4924398854922567680_n