Svordomar och Brutalitet

Brukar du svära? Själv svär jag som en full sjöman. På senare år har väl mitt språk städats till lite grann, men när jag blir förbannad då HELVETES JÄVLA FANSKIT! Det sägs ju att de som svär mycket har ett rikt ordförråd. Det vore ju konstigt om jag inte hade det. Jag har även rikt ordförråd när jag svär, kommer de mest konstiga saker och kombinationer ur min mun.

Men när man skriver, hur långt kan man då ta det här med svordomar? Kan man skriva fitta eller kuk? Eller värre än så? Då är min fråga till dig – varför skulle man inte kunna det?

Det beror på situationen och karaktären. Är han en råbarkad snickare så lär ju han knappast säga Attans eller Järnspikar när han slår hammaren på tummen. Han lär ju vråla ”Helvetes jävla kukskit!” och mer därtill. Sedan finns det situationer där Attan är bättre att använda. Om han istället är en gudfruktig präst så lär han ju inte vråla Kukskit. Men om han är en kedjerökande och alkoholiserad präst som tappat tron, ja, använd svordomar då om det passar.

Sedan har vi det med brutalitet. För ett par år sen var jag i en stuga tillsammans med ett ex. Vi skulle skriva var sin novell. Den skulle handla om en seriemördare som stod gömd i skogen och sedan mörda en kvinna. Vi skrev klart våra noveller över ett glas vin. Sedan läste han min. Och blev förvånad över det grova språket jag hade i den. Han undrade om man verkligen kunde skriva så? Ja, om situationen kräver. Nedan följer utdrag ur den här novellen:

Det var en hora som kom gåendes mot mig. Det gjorde mig…  uppfylld. Precis som hon snart skulle bli. Kuken började bulta och tog plats i byxorna.

När hon inte gjorde som jag sa åt henne drog jag in fingrarna i hennes långa hår och pressade upp hennes ansikte mot mig. Dålig andedräkt hade hon också! Mitt tålamod började tryta, en sådan besvikelse hon var!

Jag slet av hennes byxor och fann mig stirra på ett orakat kön, ett tampongsnöre låg uppsnurrat mellan hennes läppar. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? tänkte jag. Hon förtjänade att straffas, precis som alla horar förtjänade.

Jag kan både vara brutal (oftast) och använda svordomar som du ser. Var inte rädd för att uttrycka dig – om situationen kräver.

Min nya bok kommer att vara det brutalaste jag någonsin har skrivit. Den kommer att visa människan ur sin fulaste sida, när de gör allt för pengar och jag bör även tillägga – när de gör allt för att tillfredsställa sina vidriga lustar. Boken kommer att bli både psykiskt och fysiskt brutal. Nästa fråga är då, var går gränsen för hur brutalt och vidrigt man kan skriva? Det är det jag ska ta reda på och det kommer att bli högst spännande. Fortsättning följer…

30224102_10155917149098347_521630953_o

Se här, jag bjuder på en låt:

Annonser

Konsten att kunna ta kritik

Hej och välkommen! Kul att du hittade hit! Är du på gott humör idag? Eller känner du den här söndagsångesten krypa i kroppen på dig? Se då till att skaka av dig den. Njut av att du är ledig idag!

Jag vaknade på lika gott humör som jag var när jag gick och la mig igår. Är på ett löjligt strålande humör. Min farmor och min pappa har varit här och firat mig då jag fyller år imorgon. Vet inte om åren som fylls på är något att fira och så känner väl de allra flesta, antar jag. Fast se det så här – man firar inte att man föddes, man firar för att man fick leva i ett år till med hälsan i behåll. Detta tänker jag på varje gång jag fyller år, just för att det inte alltid är så roligt att fira sina födelsedagar. Men jag måste säga, att befinna sig i en ålder av 42 år är förbannat härligt! Det är en skön ålder – och bekväm. Man är stark i sig själv, man vet vad man vill. Ungdomens osäkerhet finns inte längre kvar.

Så ja, jag är på ett gott humör idag. Jag fick redigerat klart min bok igår. Livet flyter på allmänt bra just nu. Peppar, peppar! Jag har inget att klaga på.

Åter till redigering. Detta är ju trots allt en skrivarblogg och inte en dagbok. När man skriver bör man ha förmågan att se sina egna fel och brister, eller ha förmågan att ta till sig dem, att våga erkänna för sig själv att ens text måste ändras på ett eller annat sätt. Det heter ju inte kill your darlings för intet. Om man själv tycker något är bra och så kommer någon och kritiserar just den delen. Det kan svida. Man vill ju inte döda sina älsklingar, men ibland måste man. Det kan handla om en mening som man känner är extra bra, men man måste alltid fråga sig – tillför den något? Konsten med skrivandet är att kunna beskriva något med så få ord som möjligt. Och det är inte alltid så lätt. Därför är redigering viktig, just att man analyserar och kapar onödiga ord.

Jag har genom åren märkt att vissa av dem som skriver har svårt att ta till sig kritik. De älskar positiv kritik, men när man pekar ut det som är mindre bra så blir det taggarna ut direkt. Det är inte lätt att få ens text kritiserad. Det var det inte för mig heller i början, men jag har har valt att se det så här – kritik, oavsett om den är positiv eller negativ, får en att växa som författare. Hade jag aldrig fått kritik på det jag skrivit så skulle jag aldrig vara där jag är idag, för jag har kommit långt i mitt skrivande; hur jag formulerar mig, hur jag använder text för att skapa ett sammanhang, den röda tråden, dramaturgin, karaktärer, vad jag ska tänka på och så vidare. Jag känner till de fallgropar som finns, vilka misstag man kan göra och jag har förmågan att rätta till dem, även om det innebär att jag måste döda mina älsklingar. Och tro mig, jag har dödat många sådana.

När man skriver och man har viljan att någon gång bli publicerad, så måste man också ha förmågan att se det hela ur läsarens perspektiv, man skriver ju inte till sig själv. Om en text är svårläst på grund av att den är överskriven (överdriven), det vill säga om varje mening är onödigt komplicerad, så kommer du att tappa läsaren. Detta funkar i dikter, inte i en hel bok. Du har säkert någon gång känt att en text är jättesvår att komma in i, att du får läsa varje mening om och om igen för att kunna ta till dig vad som står. Då är den överskriven. Ett vanligt nybörjarmisstag. Var inte rädd för att blanda i det enkla.

Men det behöver inte bara vara en överskriven text som gör det svårt att läsa klart en hel bok. Har du någon gång börjat läsa en bok som du aldrig fullföljt? Författaren är bra, boken är jäkligt spännande, i början kan du inte lägga ifrån dig boken men plötsligt så tröttnar du och du läser aldrig klart den. Har du funderat på varför det kan vara så? Det kan jag tala om. Tempot. När storyn går för snabbt framåt, det händer saker precis hela tiden, då är det lätt att tappa intresset, det blir liksom för mycket av det goda. Som att äta femtioelva chokladkakor på en gång. Jag började läsa Da Vinci-koden av Dan Brown och tyckte den var bra, men när jag kom till halva la jag ifrån mig den för att aldrig läsa klart den. I efterhand förstod jag att det var tempot som var otroligt snabbt.

Sedan har vi det motsatta problemet – när tempot går för långsamt. Det händer ingenting. Då är det också lätt att tappa intresset. Det gäller att hitta den gyllene medelvägen, att veta när storyn behöver sakta ner lite, så att läsaren ges en chans att landa, för att sedan bygga upp spänningen igen. Det finns många aspekter att hålla koll på när man skriver en bok. Det är det jag menar med att man behöver ta till sig kritik, såväl positiv som negativ, man har mycket att lära sig och vägen är lång. Och man behöver inte bara kritik från ett håll, utan ju fler som ger kritik desto bättre. Man får olika perspektiv på ens text.

Som jag alltid hävdar – det är med hjälp av kritiken man lär sig undvika fallgroparna och man kan växa som författare. Redigeringen är inte heller att förkasta. Det är då man analyserar sin text in i minsta atom. Visst, jag kan skriva en bok rätt upp och ner, inga problem, men det är inte under skrivandets gång jag fått till mig värdefulla lärdomar, det är under redigeringen. Så enkelt är det. Det är en av anledningarna jag lägger mycket krut på just detta. Det är här jag lär mig, det är här jag växer. Jag hävdar att redigering och kritik går hand i hand – om man vill växa som författare, vill säga.

This madness,
this perfect coldness
In me, there, it’s everywhere,
so bold and fierce
It can do me, have me,
save me

30174700_10155902942488347_597947577_o

Vad nu då?

Sitter och väntar. Och väntar. Kommer den aldrig att infinna sig? Det är ju det jag vill nu när jag äntligen har en kväll för mig själv. Tröttheten slog till efter middagen, ordentligt dessutom, så jag somnade sittandes i soffan (och nej, jag snarkade inte). När jag vaknade väntade jag återigen på den här lusten. Nope! Väck! Borta! Inte ens lusten att dricka vin en kväll som denna infinner sig, sånt slöseri på en bra kväll är det jag tänker, men jag får skylla mig själv som var tvungen att dricka rödtjut på påskafton. Fast det var det helt klart värt!

Jag får helt enkelt acceptera att den är puts väck den här lusten. Lusten att skriva, såklart. Vad trodde du?

Men så kom den, bara sådär, men den varade bara i en kvart. Fick ihop två stycken men allt är bättre än inget, eller hur? Jag vet att jag har tre dagar på mig att skriva innan jag börjar jobba igen – ledig måndag, tisdag och onsdag – så vad gör det om jag inte har lust ikväll? Precis vad jag tänkte! Nya friska tag imorgon.

Så vad fan ska jag hitta på nu? Kolla på skräckfilm, såklart! Hej hopp!

29942649_10155887352108347_1234107786_o

Länken till det förflutna

Lustigt hur jag trettio år senare sitter här och fortfarande lyssnar på Billy Idol och skriver. Jag har samma känsla inom mig som jag hade då. Som en inblick i mitt förflutna. Jag kan se hur jag sitter där på mitt rum med mina runda brillor, pannband och vida byxor som var populärt på det glada 90-talet. I mitt rum hade jag en säng (såklart), ett stort skrivbord, en tvåsitssoffa, en LP-spelare och självklart mina idol-planscher på Billy Idol, Queen och Richard Grieco (för jag tyckte han var sååå snygg).

IMG_1387
Okej, jag läste serietidningar också.
29633241_10155866236968347_1174852462_o
Tänk vad lite man visste om livet

Musiken betyder mycket för mig, just för att den skapar en länk till det förgångna. Det mesta jag lyssnar på kan jag koppla till minnen. Jag vet var jag var när jag lyssnade på den och den låten, och jag vet oftast vilket år det var. Musik är det som öppnar upp ens innersta, den tar sig in i en, i ens själ. Min själ.

Rätt musik till rätt tillfälle, finns inget bättre. Jag älskar att skriva, jag älskar musik –  därför skriver jag bara till den musik jag älskar. Fast som jag redan nämnt – jag måste vara på exakt rätt humör, annars finns det stor risk att jag tröttnar.

Jag avskyr när ens favoritmusik spelas sönder, som till exempel på radio. Okej, de spelar sällan musik jag älskar på radio, men det händer att de spelar Queen och Billy Idol, som tur var de låtar som jag ändå inte är särskilt förtjust i. Och jag är glad över att radiokanalerna ännu inte har hittat Devin Townsend. Må de aldrig göra det. Skulle bli helt galen om de spelade sönder hans musik där.

Det händer att jag ber folk byta musik om de spelar den musik jag vill lyssna på när jag skriver, just för att musiken har en tendens att påminna om olika situationer. Hör jag en låt när jag kollar på en film kan jag efteråt härleda den låten till just den filmen. Musik skapar en känsla till en specifik situation. Ibland får jag ta bort ljudet på en film om de spelar en låt jag gillar, för att inte låten ska påminna om filmen. På jobbet skulle jag aldrig spela min favoritmusik, har en gång gjort det misstaget med ett album jag gillar, nu kommer det för alltid påminna om när jag körde truck på DHL. Ibland är detta en förbannelse, ibland en gåva.  En förbannelse enligt ovan nämnda. En gåva för att jag älskar musiken av hela min själ och den gör mig lycklig och tillfreds. Så är det och inget annat. Punkt.

Bryta sig loss

Skulle jag, J.M. Magnusson, ha vårkänslor? Det verkar faktiskt inte bättre. Det liksom sprudlar i mig, det är något som har väckts ur sin slumrande dvala. Jag vet att alla träd inom kort kommer att täckas med nyknoppade löv, de kommer att täcka allt det vackra, men ändå denna besynnerliga känsla inom mig. Även fast jag älskar mörkret och kylan, så tror jag min kropp säger till mig att den behöver ljuset, i alla fall ett litet tag, för när morgon- och kvällsljuset väl kommer på riktigt så kommer jag att längta till hösten och mörkret. Är det något jag verkligen har jobbat på så är det att försöka stanna upp i nuet och bara vara exakt i den stund man befinner sig i, även om det så är på en fullsmockad buss. Det är viktigt att leva i nuet och göra något bra av det, att skapa en bra känsla.

Den här vårkänslan (låt oss säga att det är vårkänslor) föder något inuti mig. Jag vill plötsligt göra saker, jag vill ut och jaga upplevelser – jag vill gå på opera, jag vill se en klassiskt konsert, jag vill flyga helikopter, jag känner för att resa någonstans, jag vill utforska platser, jag vill så jäkla mycket att allt blir en salig röra i mitt huvud. Vart ska jag börja?

Okej. Nu på lördag ska vi hitta på något fast jag vet inte vad. Åka till Baloo Antik i Hyssna? För där hade de häftiga saker må ni tro! Eller ska vi åka till Marstrand och njuta av havet, eller hitta någon sevärdhet någonstans i den djupaste skogen? Jag vet inte och det är det som är lite spännande.

Ibland händer det att någon vän hör av sig med kort varsel och frågar om jag vill ut och ta ett glas vin. Jajamensan, bring it on! Då möts vi på en pub och tjötar skit i ett par timmar och så åker man hem med ett leende på läpparna. Ibland behöver man bryta sig loss från alltihopa och just go with the flow. Man behöver hämta inspiration från upplevelser, att bara sitta och glo på dumburken kväll efter kväll skapar inga minnen, upplevelser gör det.

För mig ger skrivandet en bra känsla, mer än bra, den ger mig en känsla av att uppnå salighet, nirvana, eller kalla det vad du vill. För jag tror att man måste vårda sina intressen, att göra något konkret av det, för att det ger en bra känsla. Och för att kunna uppskatta skrivandet behöver jag även fylla på med upplevelser, dels för att få in lite nytänkande till mitt skrivande och dels för att gå utanför min lilla bekväma bubbla. Det är lätt att fastna i den här bubblan.

I slutändan är det vad allt handlar om – att skapa bra känslor. Det är det som ger det lilla extra till livet. Stress ger ingen bra känsla. Det är därför det där med att leva i nuet in kommer in, att stanna upp och vara i stunden som den är och njuta av den. Låter det lätt? Det är det inte. Det krävs en hel del övning. Själv har jag kommit in på det här med mindfulness, att lära sig leva i nuet, och det funkar.

I’m all for the good and positive feelings.

28906525_10155838481688347_218464292_n

När sorgen är djupare än glädjen. När vemodet tar över lyckan. När viljan är svagare än den sannaste styrkan. Smärta. Äter dig levande. Ilska. Sväljer dig hel. Tanken. Låt den ta över och du är besegrad. Vart tar du vägen när du inte kan fly, när det håller dig fast i starkaste kedjor? Kontroll. Och du kan andas. Avslut. Och du ser framtiden. Du. Och du skall leva.

En förbannelse…

20160816_141924-1-1

Jag är expert på att läsa det som står mellan raderna. Är det något jag kan så är det skriven text. Jag kan se exakt vad som står även om det inte står utskrivet. Jag ser det du tänker. Det är som med en lögn, jag genomskådar allt. Jag kan inte få det ogjort när jag väl har läst något, det är för alltid inpräntat i mitt huvud, varje ord, varje stavelse. Jag vet vad du vill säga utan att du själv vet det. Tänk på det nästa gång du får för dig att skriva något till mig… Ibland är det ett förbannat ok, en förbannelse, ibland en gåva.

I snart ett år har jag ägnat mig åt redigering. Att redigera tar mycket på hjärnkontoret, särskilt när man är en perfektionist som jag, varenda ord, varenda mening, varenda stycke måste vara exakt rätt.

Tvåtusen boksidor har jag plöjt igenom på den här tiden, inte bara en gång eller två, utan tre gånger. Ibland kommer jag på mig att tänka att jag inte läser så mycket som jag skulle vilja, men det är ju exakt det jag gör – jag läser mer än de flesta, mina egna böcker, det måste ju räknas. På tio månader har jag läst minst sextusen boksidor och då räknar jag inte med annan litteratur. Det är lätt att fastna i redigeringen, fast jag kan inte låta bli. Det här låter löjligt men jag kan ibland (ofta) känna abstinens att jag måste läsa mina böcker igen, särskilt när det gått ett tag. Därför läser jag dem om och om igen. Det är jag som har skapat dem, jag är en del av dem, mina karaktärer. Vad kan jag säga, jag älskar dem!

Men nu känner jag måste ta ett break. Så… nu skriver jag på min femte bok igen. Jag har tidigare nämnt att jag länge dragit mig för att skriva den här boken, just för att jag tänkte skriva den som en deckare, men deckargenren är så inte jag. Den hade blivit grym som en deckare – om man nu gillar genren. Jag berättade om den här idén för en vän som är väl insatt i allt som har med deckare att göra. Han sa att han aldrig hört något liknande förut, han var helt salig. Sen ändrade jag inriktning, boken kommer inte att bli en deckare. Fast jag är övertygad om att den kommer vara minst lika grym som en thriller.

Mitt livs största mardröm, det är vad boken handlar om. Ibland måste man konfrontera sin största skräck. De som känner mig vet vilken det är. Fast när jag tänker efter är det inte alls säkert. De vet, ändå vet de inte. De kommer att säga Aha! och Så klart! Alltså vet de inte. Hänger du med? Trodde inte heller det, knappt att jag gör det.

Det känns obeskrivligt skönt att få skriva ”på riktigt” igen. Att låta en mening efter en annan ta vid, varje ord, varje bokstav, varje tangentnedslag. Det är något visst med att skriva. Det är något visst att redigera. Varje del av skrivarprocessen har sin tjusning. Så är det.

Hade jag inte haft skrivandet skulle jag legat två meter under jord vid det här laget. Så hade det känts i varje fall, jag hade varit död inombords. Jag hade varit besegrad av livets fjättrade kedjor. Vem vill ha det så?

Jag tar en klunk av whiskyn och Ahhh! Jag är redo att skapa igen! Jag är redo att möta livet och jag kommer att göra det med ett leende, sanna mina ord. Som en katt landar jag alltid på…

 

Ett brev till mitt framtida jag

Om du skulle skriva ett brev till dig själv om 20 år att läsa, vad skulle det stå i det då?

Kära, J.M.

När du läser detta är du 62 år gammal och har hälsan kvar. Inte illa pinkat att ha nått denna ålder. High five! Du sitter här i din timmerstuga – eller kråkslott – långt ifrån civilisationen, framför dig har du en sjö och bakom en vidsträckt skog. Du hör träden rassla i den kyliga vinden där du sitter på din veranda under en värmefilt, mörkret har fallit men det gör dig inget. Det är i mörkret du trivs bäst, det har inte förändrats, eller hur?

Du kunde vid tidig ålder lämna arbetslivet bakom dig och försörja dig på ditt författarskap, här sitter du nu med datorn i knät och skriver på din senaste bok, den tjugonde i ordningen. Du kallas Sveriges Dean Koontz och du har kämpat så hårt för att nå hit. En sju helvetets resa har det varit.

Alla dessa övergivna platser du sett och utforskat! Alla slott, borgar, ensliga kyrkogårdar, mentalsjukhus, tunnlar, grottor, allt detta som gett dig inspiration till dina böcker. Alla tavlor du har målat, alla teckningar du har gjort, alla böcker du läst; Edgar Allan Poe, HP Lovecraft och annan skräck. Allt detta har gett dig inspiration (och du är fortfarande en hängiven fan av Devin Townsend, såklart).

Du tittar upp och ser en korp flyga över trädtopparna. Synen ger dig fortfarande rysningar. Träden som omger dig är gamla och galet grönmossiga och knotiga och du finner fortfarande en djup fascination för dem. Finns det något vackrare? tänker du. Nej, avgör du och skakar på huvudet som den tant du är.

Det finns inget i ditt liv som du ångrar. Allt du sett, gjort och upplevt har nämligen lett dig hit du är idag. Det sitter någon bredvid dig, någon som vet att uppskatta dig för exakt den du är, någon som älskar dig för att du är du och som du älskar av djupet av din själ tillbaka. Ni har haft fantastiska år tillsammans och ni kommer att älska varandra till den dag ni dör, förhoppningsvis du först så att du inte får uppleva den sorg som innebär att se sin älskade dö. Kanske egoistiskt, men så är det att älska någon av hela sin själ, eller hur?

Mannen som sitter bredvid dig har liksom du ett glas vin i handen, rött och extra fylligt (tänker du Amarone så tänker du exakt rätt) och en whisky står på bordet vid sidan av. Ni bägge är livsnjutare och ni bägge har något som ni brinner för. Han har genom åren stöttat dig, liksom du honom. Kanske brinner han för samma saker som du? Det gör han, eller hur? Du skulle aldrig nöja dig med mindre. Med honom har du upplevt en passion som du aldrig tidigare gjort. Du har fått uppleva allt med honom.

Du nickar instämmande när du läser detta brev och lägger sedan ifrån dig det. Mannen vid din sida reser sig och sträcker fram sin hand. Du ler och tar emot hans hand. Han lägger sina armar om dig och ger dig en djup kyss. Fortfarande efter alla dessa år gör han dig alldeles knäsvag.

FB_IMG_1495358662272