Har du en HSP-personlighet?

I hela mitt liv har jag undrat varför stökiga miljöer dränerar mig på energi, varför jag har ett så starkt behov av att dra mig undan när saker och ting blir för mycket och varför jag störs av orättvisor. Nu vet jag. Jag är en högkänslig person. HSP står för High Sensitive Personality. Det förklarar så himla mycket!

Några drag som utmärker en högkänslig personlighet
Du…
• avskyr kallprat.
• är kreativ.
• ser ofta riskerna före någon annan.
• genomskådar ofta om någon ljuger, spelar ett spel eller manipulerar.
• påverkas mer av väder än andra.
• upptäcker fel.
• störs lättare av orättvisor.
• har svårt att visa din kompetens när du är iakttagen.
• behöver mer egentid samt lugn och ro.
• använder gärna många kom-i-håg-listor.
• gråter lätt.
• känner lätt om du stör eller är till besvär.
• undviker situationer som upprör dig.
• har svårt för förändringar.
• undviker våld på tv och i tidningar.
• är känslig för temperaturer.
• var ofta blyg som barn.
• fylls av ett inre jubel när du ser vacker natur.
• blir lätt inspirerad och får många bra idéer.
• har en god känsla för hur djur och växter har det.
• kan bli mycket irriterad på ljud, lukter eller ljus som inte ser ut att störa andra.
• förnimmer och uppskattar fina och subtila dofter, smaker, ljud och konstverk.
• anstränger dig särskilt för att inte begå misstag eller glömma saker.
• har ett rikt och invecklat inre liv.
• lägger märke till detaljer i din omgivning.
• mår dåligt av oljud.

Varenda en av dessa punkter stämmer in på mig. Skrattade när jag läste punkten av att man lätt fylls av ett inre jubel när man ser vacker natur. Det kan man lugnt säga. Blir alldeles lycksalig av det, särskilt när jag ser ett stort, knotigt och grönmossigt träd utan löv när det precis har regnat. Samma när jag hör musik jag tycker om, då får jag väldigt lätt tårar i ögonen. Minns en gång när jag var i Rom. Det satt en kvinna på gatan och spelade cello. Det var så obeskrivligt vackert att jag var närapå att börja gråta. Kan säga att jag älskar cello! Ett instrument som letar sig in ens själ.

Samtidigt kan jag bli grymt irriterad när jag hör musik jag inte tycker om. Som Håkan Hellström. Är det bara jag som hör hur falskt han sjunger? Jag har också svårt för kvinnliga sångare då jag oftast tycker att de sjunger i fel tonart. Det liksom skär i mig. När jag inte tycker om vissa låtar/artister då avskyr jag dem verkligen – som Veronica Maggio, Uno Svenningsson, Bo Kaspers Orkester. Det är något med deras röster… Den sorts musik kommer inte innanför mina öron.

Men ja, varenda punkt stämmer in på mig! När jag var yngre fick jag ofta höra att jag var konstig när jag sa att jag inte ville träffa folk, när jag sa att jag behövde vara ensam. Minns en gång när jag hade saker inbokat många helger på raken. Den sista helgen var jag tvungen att avboka en fest, för jag kände i hela min kropp att jag var tvungen att återhämta mig, vilket jag sakligt förklarade. Möttes av totalt oförstående.

Att ha en massa saker inbokat gör mig stressad. Ju äldre jag blir desto mer inser jag vem jag är – jag är en person som behöver lugn och ro. Läste i en artikel att högkänsliga oftare går in i väggen för att de tar in så mycket intryck från omgivningen. Tänkte på det när jag idag skulle handla på ett köpcentrum. Alla intryck, ljud och lukter som kastades in i mig. En högkänslig person upplever detta mycket starkare och mer intensivt än vad andra gör. Detta tar av deras energi och återhämtning är ett måste för att kunna fungera normalt. Detta stämmer exakt in på mig.

Nu har jag i alla fall en förklaring till varför vissa situationer påverkar mig som de gör och varför jag fungerar som jag gör. Faktum är att jag skulle inte vilja ha det på annat vis. Jag trivs med den jag är, särskilt nu när jag är äldre. Att vara den som verkligen kan se naturen för var den är, att kunna höra musiken på riktigt, att vara kreativ, att kunna älska av hela min själ. Så är jag. Vem är du?

20170804_115831.jpg

Annonser

Kan du leva i nuet?

Att leva här och nu. Kan du det? Kan du i dina andetag känna att du verkligen lever – här och nu? Jag har funderat mycket på det här och själv ställt mig den frågan – kan jag leva i nuet? Kan jag uppskatta varje minut, varje sekund och se skönheten i det som finns omkring mig?

En nära vän till mig förlorade nyligen sin make i cancer. Även fast han hade en dödsdom hängandes över sig gjorde han allt för att se livet här och nu, att verkligen njuta av varje vaken sekund. Detta ”gav” min vän förmågan att leva som att varje stund är den sista. En otroligt stark kvinna som trots sin djupa sorg väljer att se livet från den ljusa sidan. Hon inspirerar mig sannerligen.

En dödsdom kan få en att se livet på ett annat sätt, medan vi andra glömmer att leva i nuet, man ser till det förflutna, man ser till framtiden men glömmer att livet är här och nu. Man stressar vidare utan att någonsin stanna upp och reflektera. Ibland behöver man lista upp det som man är tacksam över, särskilt om man bara fokuserar på det man inte har. Jag vet mycket väl vad jag inte har. Och jag vet vad jag har. Måste bara påminna mig om det.

Nu åter till frågan: Kan jag leva i nuet? Har jag den förmågan? Ja det har jag – ibland, långt ifrån alltid. Och jag vet exakt när jag lever i nuet – när jag skriver. Tyvärr har denna känslan för skrivandet fallit platt hos mig det senaste. Jag redigerar, det gör jag, fast mest för att distrahera mina tankar. Just nu befinner jag mig på en plats där jag behöver anamma detta nuet-tänk. Ibland är det skitsvårt, ibland går det lättare.

Jag behöver bli bättre på det här med att leva i nuet, det tror jag vi alla behöver bli. Jag tror att leva i nuet innebär anamma det som är positivt i ens liv, och inte fokusera på det som är negativt, att inte låta sig dras ner i en spiral av negativa tankar. Fast ibland är det lättare sagt än gjort. Jag har tak över huvudet, jag tjänar bra, jag har många nära vänner som ställer upp i alla väder, det är vinter och det blir mörkt tidigt, jag har hälsan, jag är i god form, jag kan sannerligen njuta av musik och jag har förmågan att uttrycka mig med ord. Lusten för att skriva kommer att komma tillbaka, det får ta den tid det tar. Nu är det fokus som gäller. I’ll be back, som den gode Arnold en gång sa. Soon.

b3d5d041736276bdf3a95792634592f2.jpg

Ta emot det nya året med öppna armar

Idag är det nyårsafton. Världens afton. Fira in det nya året med raketer, dricka skumpa och ta på sig dumstruten. Alltid efter nyår känner jag att vi är på väg mot fel tid, tiden som leder till våren och sommaren. Inte det här året. Jag är glad att 2017 är slut, så mycket skit som hänt det här året! Jag tar emot det nya året med öppna armar. Inte jinxa detta nu, J.M.! Peppar, peppar!

Mitt ena nyårslöfte är att vara så lycklig jag bara kan. Jag har också en del saker jag vill bocka av på min bucket list, som att flyga helikopter, hitta övergivna platser och utforska dem i mörkret till skenet av en ficklampa, och kanske gå på opera eller varför inte en klassisk konsert? Vill gärna höra en konsert med cello som måste vara världens vackraste instrument, och fiol. Har aldrig annars nyårslöften men i år tänkte jag göra ett undantag. Lycka och upplevelser. Inga dåliga nyårslöften det, eller hur? Livet går en för snabbt förbi och livet är till för att upplevas och skapa nya minnen.

Jag hade ett mål och det var att vara färdig med redigeringen av min trilogi idag nyårsafton. Yeah, right! Det går alltid snabbare att skriva en bok än vad det tar att redigera den. Sedan blir inte saken bättre av att jag är en perfektionist, jag kan inte lämna ifrån mig halvdana verk. Bara det bästa är gott nog. Tror mitt nästa mål får vara till sommaren. Lite mer realistiskt.

Så, vad har du för nyårslöften?

Och vad gillar du min supercoola mugg? Inte alls en ledande fråga, den är ju verkligen awesome!20160815_18211920160815_182017

 

Fjantigt. Eller…?

FB_IMG_1470941567324

Jag hade en föreställning att dikter måste handla om kärlek, att de alltid är glättiga och sådär löjliga. Det var därför jag aldrig har intresserat mig för dem. När jag läste svenska B på komvux fick jag lära mig att så inte var fallet. Nu kommer jag inte ihåg vem som hade skrivit den här dikten vi fick läsa på lektionen, men jag minns vad den handlade om; om ett lik som genomgår olika stadier av förruttnelse. Det var en vacker dikt. Tänkte Wow! Och Aha! Här väcktes mitt intresse.

Själv läser jag sällan dikter men det händer att jag skriver dem. Dikter för mig är oftast förankrade i verkligheten. Jag skriver bäst dikter när jag mår som sämst. Det är då de riktigt tunga dikterna kommer fram, de vemodiga och de skrämmande. Jag tycker inte om att skriva glättiga kärleksdikter, det är så långt ifrån jag man kan komma. Jag har försökt ge mig på det men dessa har bara blivit en klichéartad smörja.

Det är i mina dikter som jag får ur mig en massa skit och jag kommer till insikten Nu får det vara nog, och jag tar mig upp igen. De senare åren har varit många djupa dalar och jag har spottat ur mig dikter på löpande band. Men nu har det avstannat. Skriver kanske en dikt i månaden, mot flera i veckan som jag skrev förut. Men jag behöver inte må dåligt för att skriva dikter. Det räcker med att jag får upp en mening i huvudet som jag skriver ner och vips, så har jag en dikt!

Jag skriver dikter både på svenska och engelska. Tycker att de får bättre kraft när de skrivs på engelska. Kanske för att det morbida låter vackrare och man kan använda orden på ett helt annat sätt än om man skriver på svenska.

Här är ett urval:

Lik
Jag upptäckte en gång ett lik, undangömd och täckt av mossa under ett svulstigt träd
Jag upptäckte en gång ett lik, glåmiga ögon fyllde den pickande vråkens hungriga mage
Jag upptäckte en gång ett lik, mustig svamp hade slagit rot på den svällande tungan
Jag upptäckte en gång ett lik, tarmarna utgjorde en snara åt en nyfiken råtta
Den dog ung och blev allt ett vackert lik

Hell
A lifetime without you is to feel hell,
a dark place within that can never be filled with light
The power you have over me is to know hell
Such an ugly nightmare to fight

Lintotta
Duktiga sockerbitständer inuti ett värdelöst leende, trulsigt hår omger misslyckande, håglösa blå bakom solglasögon. Mina fingrar runt din hals, sprängda vitor talar om blod. Säg mig, hur känns det när liv blir till död, när död blir till moll? Är det lika vackert som storm över hatfyllda klippor? Eller är det lika kvalfullt som sommarens klibbiga hetta? Jag har gett av mitt kaos. Musiken har äntligen tystnat.

Hunger
I hunger for thee,
the dark outside of me
Dwelling in my heart, body and soul,
about the thing that will make me whole
But I must wait and have some trust in this unreliable faith
It always ends up laughing in my face,
just to give me it’s bittersweet embrace
I’m changing when my damn soul is aging
I need the strength to flee,
like the waves of the Dead Sea.

Rotten
In the dark mist is where I hide,
behind the curtains of the overall pain,
twisted to the unbearable
Inside my bones, in my soul I feel it,
lingering, shivering, whispering my name
In swallowing shadows lies unreliable peace, in the swamp so black I can taste it
I hide in a cold misty, filthy oblivion
Rotten is what it is,
the stench of being lost without you

25463828_10155569646068347_879977484_n

Till omgivningens förtret

Har en liten stund på mig, hinner skriva detta inlägg. Laddar nu för en härlig kväll. Har varit på ett väldans gott humör hela dagen – trots att jag varit runt i massa affärer – och kvällen kommer att bli ännu bättre. När jag gick i dessa affärer kom jag på mig själv att vissla på någon julsång till omgivningens förtret, så jag övergick till att nynna för mig själv.

Stearinljusen är laddade och tända i sina ljusstakar, balkongdörren har stått på vid gavel i någon timme för att släppa in den friska kylan, det har varit mörkt och härligt hela dagen.

25488916_10155572230203347_2065816007_n

Ikväll ska jag enbart ägna mig åt att skriva/redigera och inget annat. Kommer inte att svara på några samtal eller sms, jag ska helt och hållet stänga i mig i min beryktade bubbla.

Nu när jag är klar med första redigeringen av min bok kvarstår flytt av kapitel för att på så sätt bygga upp rätt stämning. Trodde dock att det skulle vara lättare än vad det är. Troligtvis måste jag smälta samman vissa kapitel, för flyttar jag de kapitel jag vill flytta så lämnar jag kvar kapitel ur en och samma karaktärs perspektiv, och då blir det för många av dem på rak. Dessa kapitel kan jag inte flytta, då avslöjar jag plotten alldeles för tidigt. Men smälter jag samman dem så blir det bättre. Problemet är att dessa kapitel är fristående från varandra och svåra att få ihop. Men problem är till för att lösas, eller hur?

Och tröttnar jag på redigeringen så kan jag alltid skriva på min femte bok. Den kommer att bli awesome!

Japp, har fullt upp ikväll. Stör du mig så ger jag dig på moppo, bara för att det snart är jul och allt. Traditioner är till för att hållas.

Avslutar med en fin liten dikt, hehe.

A man with the bald head, a kinkster with a whip, a collar in his tight hand. Black lace, high heels on a redhead with a fringe. Dark eyes. Such gaze. Who will submit? Not he, nor she. But she  has to learn all the dark that he knows. She wants to know the secrets that lies within the dom with the black in his hand. Redhead, he says. Give in to me. You have to be punished. As I’ll punish you, she whisper softly and then she smiles. Now hush!

 

 

Ondskan håller på att vinna

25520192_10155569651988347_990226431_n

Att ha förmågan att skriva är en gåva. Det är en kraft som jag använder till att beskriva ondskan. För den finns här omkring oss, alltid, och den går inte att värja sig ifrån. Det är min plikt att beskriva den, sätta ord på den just för att vi dödliga ska kunna identifiera den. Jag skriver om mänsklig ondska, jag skriver om övernaturlig ondska. Hade inte människan varit ond så hade inte det övernaturliga existerat. I mina böcker.

Mänsklig ondska måste tas fram i rampljuset och blottas så att vi kan göra något åt den. Världen som den ser ut nu kan inte fortgå. Du vet det, jag vet det, ändå låter vi den. Så mycket som är fel med den här världen. Ondskan håller på att vinna och vi ser på. Vi låter den vinna. Och vi äter chips under tiden.

Jag är klar med den första redigeringen av den andra boken i min trilogi, där jag skriver om Lucifer. Lucifer blev förkastad för att han vägrade älska människan, med all rätt. Han är den enda av änglarna som kan se egoismen hos människan, dennes önskan om att alltid vilja ha mer. Hade vi människor inte haft i oss den här strävan om att göra karriär, att tjäna så mycket pengar som det bara är möjligt, att skapa oss makt, så hade världen varit en mycket bättre plats.

Det är detta jag skriver om, människans ondska. Egoismen. För visst är vi egoistiska, så oerhört egoistiska. Ett mänskligt drag vare sig vi vill det eller ej. Ingen av oss människor är genuint genomgoda, finns alltid en gråzon. Men vi gör alla val här i livet. Låt oss bara göra de rätta. Igen säger jag, bli en bättre människa än den du var igår.

Kort vill jag säga att jag är riktigt nöjd med den här boken! En värdig uppföljare till den bästa bok jag skrivit. Den här boken är välskriven och slår många gånger huvudet på spiken. Ibland förstår jag själv inte var jag får saker och ting ifrån. Jag kan inte låta bli att tänka att är det verkligen jag som har skrivit det där? Vad är det som rör sig i mitt huvud egentligen? Vill du veta det? Läs mina böcker då.

Den här genomläsningen har tagit tid, tror två-tre månader, men nu för tiden låter jag det ta den tid det tar. Finns annat i mitt liv som jag också vill ägna mig åt.

I’ll enjoy this madness
I’ll submit to it’s perfect coldness
It’s in me, it’s there, it’s everywhere,
so bold and fierce
It can have me,
do me,
save me

Med mina tankar som enda sällskap

Jag tycker om att ifrågasätta saker och ting. Jag tycker om att begrunda varför vi människor gör som vi gör, jag tycker om att studera olika beroenden och vad det är som gör att vi agerar på ett visst sätt. Beroenden kan vara väldigt svåra att bryta. Det finns olika slags beroenden, ibland sådana som man inte reflekterar så mycket över.

I förra inlägget tog jag upp en väldigt viktig sak – hur mycket tid man lägger på internet varje dag. Hur mycket tid man lägger på att vara tillgänglig för allt och alla. Jag ifrågasätter detta och gjorde därför ett experiment; att inte koppla upp mig på internet efter arbetsdagens slut förrän innan jag ska lägga mig. Resultatet förvånade mig, fast det borde det inte ha gjort.

Mitt experiment började i tisdags förra veckan. Jag kom hem efter jobbet, sådär lagom mosig i huvudet. Jag tränade och sen satte jag mig med en kopp rykande granatäpple-te. Det första jag gjorde var att sträcka mig efter min bärbara dator och var på väg att öppna locket. Visst fan! Ingen internet var det ju! Härligt hur snabbt man glömmer och hur gamla vanor sitter i. Så jag la ifrån mig datorn igen. Där satt jag med min kopp te och tittade ut i mitt rum och bara var. Tystnad. Lyssna på hur skön den kan vara! Sen började jag läsa på andra delen av True Blood-serien, jag satte mig vid köksbordet och tecknade på ett ansikte, jag lagade mat, tog en dusch. Känslan i kroppen var så fridfull och påminde den känslan jag hade när jag var tretton år, när jag satt på mig rum och pysslade med det ena och det andra. Det var som att all stress bara försvann och jag tog tag i saker som jag länge tänkt göra men som jag aldrig kommit till skott med – för jag har ju hellre surfat runt på olika sidor. Jag loggade in på nätet klockan 21:00 och noterar en slags inre stress som kryper sig på. Varför kände jag så?

Sen kom onsdagen. Samma sak igen – ingen internet efter arbetstid. Jag tog ett långt hett bad och bara njöt av lugnet, avslappningen som det gav. Jag läste och jag tecknade. Två dagar på rak. Jag kände också av en intensiv trötthet. Jag lyssnade på kroppen på ett annat sätt, att surfa på internet gör att man har svårt att slita sig och lägga sig i vettig tid. La mig 21:00 och vaknade utvilad och med ett inre lugn som jag inte haft på väldigt länge.

Torsdagen. Tog en tupplur när jag kom hem, en kortis. Jag drack min sedvanliga kopp te och bara var. Hur många av er kan bara vara utan att känna er rastlösa? Hur många av er plockar upp mobiltelefonen/datorn/plattan när rastlösheten tränger sig på? Hur många av er har glömt hur det är att bara vara. Att sitta ensam och sysslolös med sina tankar som enda sällskap är idag en förlorad konstform.

När jag skriver så sitter jag inte längre och fipplar mellan olika internetsidor (i alla fall inte lika ofta), istället tar jag en paus och funderar, för att sedan skriva igen, samma när jag gör annat. Min avhållsamhet har fått mig att tänka efter varje gång jag går ut på internet. Jag har blivit mer medveten om att vanans makt är stor. Det är inte så att jag idkar total avhållsamhet, nej. Ibland vill jag bara slösurfa och då är det helt okej, så länge inte internet lägger sig i mitt liv.

Ikväll ska jag inte surfa runt, nej jag ska skriva och bara njuta av lugnet. Jag ska göra det som ger mig energi, inte det som tar den.

24824434_10155530901808347_581274320_n